Reflektioner, provokationer och så lite om mig

Det är när det stora, polska ovädret rullar in

2009-07-09T13:31:00.008+02:00

Att göra när SMHI utfärdat Klass 1-varning*:

- Spamma vännerna som är med in den informella gruppen Våga-Vägra-FB, om att just bli med i Facebook.

- Laga mat och baka för att sedan frysa sedan in det till varmare dagar, då man inte pallar stå i ett kök för länge.

- Ta fram en bok eller tidning, (vilken som helst) blunda och peka ut en mening att filosofera över.

- Leta reda på en schysst låt från datorn, mp3n, ipoden, mobilen, kassetbanden, skivorna och skruva upp volymen.

- Dansa till låten.

- Eller låt bli, det är också ett val.

- Skriv ett personligt brev till någon med papper och penna. Hitta ett kuvert och lägg sedan brevet så du kommer ihåg att posta det när det slutat att regna.

- Rensa bland dina "Bokmärken" på datorn.

- Lägg till min blogg där istället (eller låt bli)

*Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten och störningar för en del samhällsfunktioner. Läs mer om definitionerna här

Sommar och andra glädjeämnen

2009-06-30T23:36:00.012+02:00

Jag började dagen med att hitta och lyssna på "Sommar med Cornelis 1983" när jag egentligen bara skulle kolla vilken som var värd för dagen. Sommar i P1 firar 50 år i år och med det låter Sveriges Radio oss lyssnare välja och vraka bland en massa godbitar som sänts genom åren. För mig blev det inte så svårt då jag älskar att lyssna på trubadurer i allmänhet och Mr Cees (Kejs) i synnerhet. Han visste vad han talade, diktade och sjöng och hade liksom full koll på hur det var att gå i trasiga skor, och inte bara i sina egna.

I vintras då jag visserligen låg utan skor i min säng, men likväl trasig, sjuk, ledsen och synnerligen pissed of på det mesta, så läste jag boken Ett BLUESLIV - berättelsen om Cornelis Vreesvijk av Klas Gustafson.

Pocketupplagan fick följa med ned i badkaret där den blöttes upp en smula (ni kommer få tillbaka den som inbunden, Hanna och Jocke)och framför spisen där virginoljan fläckade ner vissa sidor, då jag fick hålla upp boken mot den fula och stora lampan med lysrör för att kunna läsa medan jag lagade mat. När jag sedan kröp ner i sängen igen och kollade på dokumentärfilmerna om Cornelis så upplevde jag det facinerande då han fanns där på skärmen och sa de saker som boken just berättade. Samtidigt.

För ett par år sedan hade jag dessutom glädjen att se och höra hans gamle kompis Ewert Ljusberg uppträda i Västerås. Ljusberg bjöd på flera timmar med visor, anekdoter, imitationer (av bl a Vreesvijk, Fred Åkerström och Evert Taube)och hoppfulla lyckönskningar om att vi medborgare ska reagera mera och tillsammans med sådana människor kan jag inte annat än känna mig trygg och road.

Idag fortsatte det i roandets och på något sätt trygghetens tecken. Jag fick besked om olika åkommor, där någon var positiv medan en annan var rätt trist fast ändå inte överraskande. Mina smärtor kommer att vara kroniska, dock inte dödliga och det betyder att jag har all tid i världen att göra vad som helst. Så jag kör på.

Och ni som kommer att lyssna på "Sommar med Cornelis 1983" genom att klicka er fram via "Sommar i P1", och som till och med känner mig, kommer såklart att förstå varför jag blev på så gott humör då jag fick avsluta dagen med "Sommar med Cornelis 1983 - del 2

Lots of love!

Beslut

2009-06-07T13:20:00.014+02:00

Jag stängde av ljudet på teven efter att Danmark hade gjort 1-0 och fortsatte att kolla LOST på datorn i stället. Tittade då och då på resultatrutan uppe till vänster och hoppades att nollan skulle ändra sig till minst en etta, men det hände aldrig.
Efter matchen surfade jag runt och läste vad olika tidningar hade satt för rubriker om förlusten och hittade "Gula skor ett dåligt omen" hos dn.se. Journalisten gjorde jämförelser med kvalmissen 1988, då Kenneth Andersson missade en straffspark mot Lettland. I gula skor.

Idag är det val till Europaparlamentet och jag ska såklart gå och rösta. Även om jag är en "politisk" person i allmänhet och tycker att svenskarna har blivit ena krakar att våga uttrycka sina åsikter i synnerhet, så hoppas jag ändå att de tar sitt ansvar och går och lägger sin behöriga röstsedel i lådan.

Men visst ja! Man ska inte engagera sig för mycket i samtiden och uttrycka sig om odemokratiska frågor, för då får man räkna med och får skylla sig själv att få sina fönsterrutor krossade gång på gång och bli hotad till livet om man inte lägger ner. Det finns så mycket andra saker att göra istället för att reagera och tycka till om hur det är i samhället.

Förresten kan man ju uppfattas som en kommunist eller något annat konstigt så det är bättre att hålla käften offentligt och bara klaga i fikarummet eller hemma i köket. Och som sagt, man har ju hört vad som händer med folk som tjafsar...

http://kazanna.blogspot.com/2007/03/det-kom-en-sten.html

Updating

2009-06-05T16:36:00.010+02:00

I vintras när jag mådde som sämst och läkare var bekymrade, så gjorde jag uppehåll med bloggandet och puttade istället in roliga små youtube-klipp här för att hålla humöret uppe. LExpressenbloggen lade jag också i träda, eftersom man ändå slutade att uppdatera lokalsajterna och inte längre hade råd att låta oss fortsätta med lunch och fikatest. Trist, trist.

Vidare hittade jag tillbaka till Facebook och började hänga där igen, men dit fick jag inte bakåtsträvarna Jofa och min namne Sussi, inte. De påstod som alla andra ansiktslösa att de har ett liv. Bah, säger jag bara. Det är ju på Fejjan som chatten, pokern, Mafi Wars, folket, sökmotorn, grupperna, höjdpunkter, förslagen och alla tester finns. Det är väl livet i ett nöstskal i alla fall?!

Dagens höjdpunkter:

- När jag spöade några stöddiga boys i poker, inkasserade 400 SEK som jag skrattande överförde hela vägen till internetbanken.

- Habanera ur Carmen på repeat

- Robin Söderling vinst som gjorde honom klar för final i Franska mästerskapen i tennis

- Att Sverige möter Danmark i fotboll i morgon

Över 8 år sen men ganska aktuellt ändå

2009-03-06T21:49:00.003+01:00

Datum 2001-03-05
Nu är det så gott som omöjligt att ladda hem från Napster.
Transfer Error!!! Det är vad man får när låten har 15% kvar och jag blir utan Neil Young och bara vill slå på tangentbordet, men jag bor här i alla fall och trivs, och kommer aldrig mer att bo utanför stan. Kanske i någon annan stad, men aldrig utanför.

Även om det är alldeles för djävligt väder ute eller en helt vanlig trist söndag, så räcker det med och öppna balkongen, alternativ fönstret, för att se och höra att det finns liv där ute. Det är alltid någon som kurar i vinden och är på väg hem eller någon annanstans och det går inte tio minuter mellan gångerna som bilar som kör förbi. Det trivs jag med. Vill h a rörelse.

Och av en händelse så bor ytterligare några blobbare* här som tydligen tycker som jag. Karin, Minny och Blondie;
Hello neighbours!

Åldern, och dess betydelse, är något som ansträngt min hjärna den här helgen.
Är det precis som storleken oväsentlig? För så säger man ju i alla förbannade bilagor till kvällstidningar, att storleken inte har någon betydelse.

Åldern då?
Vet inte...
Vet inte!!

*Blobben var ett community för västeråsare

Inför det som sker

2009-01-31T12:42:00.036+01:00

Jag anser att man alltid är i livets slutskede om man inte längre (eller någonsin kunnat se)ser meningarna med livet.
De finns där och är lika många som sätten det finns att dö på, alltså ungefär minst flera miljoner. Tyvärr försöker ju de flesta av oss bara ständigt att överleva
t ex genom att undvika farliga saker och för det mesta är vi totalt blockerade för att se alla ofarliga och underbara saker som pågår hela tiden.
Därför är den psykiska statusen "i livets slutskede" mer förnedrande än den rent fysiska.

Åh nej, en sån där jobbig jävel, tänker du som inte känner mig och råkat hamna här i min blogg. Åh joooo, jag är en sån där som hoppar av förtjusning när något smakar bra eller doftar gott, en sån som man sätter etiketter som hypomanisk och/eller bokstavskombinationsmänniska på, bara för att jag älskar att bekräfta när saker känns bra.

Naturligtvis gråter jag och blir förbannad över saker också och visar det det nästan omdelbart, men jag har ändå lättare för att hylla det roliga, goda, smakfulla, trevliga, förtjusande, vackra och underbara i livet. Vi har inte fem sinnen (nu citerar jag bara vetenskapen) för inte. Hela tiden är vi med om oerhörda sensationer från sådant vi hör, ser, smakar, doftar och känner och i egenskap av mig själv är det förvånande att inte alla ser såna saker som, om inte kanske just mysterium, men i alla fall upplevelser som tillhör alla miljoner meningar med livet.

De(ni)som känner mig undrar nog säkert varför jag måste förtydliga mig nu, då mina åsikter ju skyltats sedan min nätdagboks (ja,ja blogg då) första blad i slutet på nittiotalet. Jo, det är så här gott folk, att detta kanske kommer att vara ett av mina sista inlägg och i egenskap av hovnarr (nej, såna finns ju inte längre (var vänlig att googla på hovnarr) och drama-queen måste jag ändå förtälja detta även om det också kan vara Much Ado About Nothing.

- Lev livet som om ni åt något gott och inte ville att det skulle ta slut för fort. Men låt inte bli att smaska på för det.

- Jag är ingen Socialstyrelse som rekommenderar skivor bröd/dag eller dylikt, men se till att SKRATTA flera gånger om dagen. Det är en skymf mot ditt själva varande att låta bli.

- Titta på din omgivning som om det vore första gången.

- Tänk på att ibland behöver man vara galen för att stå ut och att det inte är en slump att The Ark gjorde en låt om det.

- Glöm aldrig att brista ut i så mycket dans/sång eller what ever du vill. Eller låt bli om du inte känner för det.

På restaurangen för att vara lite social

2008-11-11T23:18:00.002+01:00

Finns inte tillräckligt med ord för den här scetchen. Att bli så ignorerad även fast man gör allt för att få lite uppmärksamhet, leder ju naturligt till att man måste sätta på sig ett huckle, elda och försöka att gasa ihjäl sig med en cigarettändare.
Det är lätt att man reagerar och säger som Papphammar,(Gösta Ekman) "man varken syns eller hörs"

ColdPlay

2008-11-07T23:00:00.002+01:00

Vassegoo :) tog mig friheten och gästblogga lite..
Bjussar på en liten spelare med 7 låtar att välja på under menu,
som jag pillat till på Myflashfetish
fräckare än det låter :) //Kram JoFa

Sweetie darling 2

2008-11-07T22:59:00.003+01:00

Näää...så här har jag aldrig kommit hem. Det är en brittisk serie, fortfarande Absolutely Fabulous med Eddie och Patsy, så kom inte och påstå något annat.

Ooooskaaaar

2008-11-04T20:09:00.001+01:00

Det här har jag skrattat lika gott åt sedan jag var liten. Från bio, till LP-skivan, videobandet och nu har nån rolig människa klippt ihop ett "Oskar-avsnitt".

Håll tillgodo!

I butiken

2008-10-29T23:04:00.001+01:00

Ännu ett klipp från humorserien Mia och Klara. Jag rekommenderar verkligen ett köp av dvd:n från säsong ett tills säsong två börjar i höst. (Det där med "i höst" har jag bara läst om, men inte sett till några nya avsnitt ännu. Längtar.)

Benjamin

2008-10-27T19:12:00.001+01:00

Terapeuten har uppmanat konflikträdde Benjamin att han ska berätta både för sin pojkvän och familj att han är straight. Klipp från teveserien Hjälp!

P.V - hoppas du hittar detta!

2008-10-24T12:20:00.001+02:00

Jag polade med en kille för snart tio år sedan och vi brukade sitta och lyssna igenom alla avsnitt från programserien Hassan.

Vårt favoritavsnitt som vi spelade om och om igen, var då Kristian Luuk i egenskap av agent till karaktärerna från Mumindalen, ringer till ett hotell för att boka rum. Förvecklingar uppstår.

Gorgeous darling!

2008-10-20T15:34:00.003+02:00

Man borde ha gjort direkt översättning från Absolutely Fabulous till Fullständigt Sagolikt i stället för att kalla teveserien Helt Hysteriskt. Även om Eddie och Patsy för det mesta beter sig lite konstigt så är det inte hysteriska de är, snarare mycket annorlunda, men så lever de ju också i en fullständigt sagolik värld där bara de själva egentligen har tillträde.
Vi är flera i min familj som brukar föreställa damerna (bara med repliker såklart!)och det är darling hit och sweetie dit. Ibland är det darlingsweetie rakt av.

Ladyshave

2008-10-15T20:38:00.002+02:00

Den blonda har en lite blygt nedslagen, men dock lovande blick. Den rödhåriga trummar lite nervöst med de tre sista fingrarna på mikrofonen, medans brunetten är bestämd i hela sin medelålders uppenbarelse med vad hon vill bli.

Alla sjunger de i kör: "Jag vill bli din FLICKVÄN"

Man har mött dem alla - någonstans

2008-10-14T11:48:00.000+02:00

Jag hittade ett klipp på youtube med extramaterial från Torsk på Tallin. Filmen som jag anser vara en av de bästa svenska filmerna någonsin.

Man känner igen alla karaktärerna på något vis och Robert Gustavsson gör de allra flesta rollerna så bra att jag anser att han är sveriges bästa manliga skådespelare.

">

Så här gör Örjan

2008-10-13T13:07:00.003+02:00

Ibland har man ju själv de där dagarna då man riktigt anstränger sig att vara trevlig (trots att man vaknade på fel sida) och människorna man möter märker inte hur man uppoffrar sig. Är man på en affär så har man god lust att slänga ner den där dryga i en kundvagn, trycka en purjo i käften på den och så vidare, men dessbättre håller man ihop sig tills det klingar av. Så gör aldrig Örjan.

Örjan Lax (Johan Rheborg) han har inget tålamod alls. Han går igång på allt, tycker att alla på något sätt bidrar till att han får sina utbrott och förstår inte att konsekvenserna som följer är hans eget fel. Terapeuten Jeanette (Stina Ekblad)som Örjan besöker allt som oftast, ber honom att gå ut hälsa, försöka förhålla sig "normal" och se om han inte kommer få gensvar.

">

På salonger

2008-10-12T22:26:00.001+02:00

Jag brukar se fram emot att få gå till frisören. Att få slå mig ner, konferera lite om frisyren jag har tänkt mig och sedan bara sitta och bläddra i skvallerblaskor och dricka kaffe. Det är som en nära-lyx-upplevelse.

Ibland kan man få en frisör som inte klarar av tystnad, som gärna påpekar att "jaha, här har vi ett födelsemärke precis där jag ska sätta fast capen också..men det är det många som har" och sen ställer personliga frågor medan hon försöker få ögonkontakt via spegeln. Såna frisörer brukar också kunna stå ganska länge och dra i ens hår efter kinderna och undra om man inte skulle kunna tänka sig klippa av allt riktigt kort/permanenta/tona rött/göra nåt busigt.

Vid såna tillfällen har jag för det mesta lyckats att dra en vit lögn om att jag har sett fel på klockan eller nåt liknande och gått därifrån. Andra gånger har jag suttit kvar, dragits med i frisörens kreativitet och fått hela hennes liv berättat för mig. Efteråt, när man ångrat alltihopa, har man fått man trösta sig själv och ungjärparna som inte känt igen en att det växer ut/går bort efter några tvättar, även fast det tar evigheter.

Men för det mesta är det som sagt en avkopplande stund, för numera söker jag mig mest till yngre frisörer som inte är ett dugg intresserad av vad en medelålders kärring sysslar med.

I följande video får vi se hur det kan gå till när man hamnar på Gulletussans salong.

">

Finns vägar till allt

2008-10-12T00:18:00.003+02:00

Ibland känner man är det är nog, enought, cant take anymore shit, orkar inte mer. Man kanske sitter där och önskar att man borde hämnas, men låter bara ögonen smalna och vänder andra kinden till i stället för att ta itu med saker.

Mona däremot,(Sissela Kyhle) hon hämnas fastighetsägaren Alex (Torkel Petersson) gång på gång, eftersom han har förstört livet för henne genom att sätta huset under reparation och därmed krossat hennes affärer som hårfrisörska. Hon ser till att vara på plats i vilken roll det än krävs för att förödjmuka Alex.

">

Gulletussan brister ut i sång

2008-10-09T20:33:00.000+02:00

Visst har det hänt att jag också har hottat upp Imse Vimse Spindel, men inte när jag har lämnat barnen på förskolan och varit på väg till jobbet, mera hemma sådär.

">

Tillbaka

2008-10-08T12:28:00.003+02:00

Precis som Robbie Williams så är det I´m loving angels instead (för min del står instead of karlar) som gäller, då passar jag på att skratta så mycket som möjligt innan jag skulle råka träffa någon man. Jag menar inte att man kan inte kan ha roligt om man är osingel, men man kanske inte har samma humor och får sitta där och förklara för nån som säger att man inte är riktigt klok, eller att: det där kan du väl ändå inte tycka är kul? och tvinga en att glo på tråkiga gamla filmer av Jim Carrey.
Som jag har nämt tidigare gillar jag serien Mia och Klara (Skäringer och Zimmergren) som med några av sina karaktärer Tabita, Gulletussan, Ansi och Mona fått mig att skratta så där så man får ont i ansiktet och ramlar ihop.

Första serien av Hjälp! hade också samma inverkan på mig. Sissela Kyhle som Mona, en paranoid hårfrisörska som gör allt för att göra livet djävligt för fastighetsägaren som hon hyrde salongen av. Hennes scener som fruktansvärd ful, hämdlysten och galen kommer att gå till historien. Liksom dem med den otroligt rolige Johan Rheborg som Örjan med sina extremt svåra aggressionsproblem och Felix Herngren som "bögen" Benjamin som vägrar att berätta för pojkvännen och familjen att han är straight för att han är så konflikträdd.

Ett klipp om dagen från något roligt kommer jag lägga ut här på bloggen och det första blir en scen från Mia och Klara , då Tabita blir påmind om att filmjölk kan man använda till mer än bara som frukosttillbehör.

'>

En annan sida

2007-12-18T16:31:00.000+01:00

Jag är här ibland också

http://blogg.expressen.se/suzzie/

Filmer

2007-12-09T21:27:00.000+01:00

jag gillar utan inbördes ordning och som jag bara kom att tänka på ikväll, därför att teve inte hade någon bra film att bjuda på.

Million Dollar Baby
Tic Tac
Falsk som Vatten
Monster´s Ball
Döda Poeters Sällskap
Såsom i Himmelen
Den Gröna Milen
Thelma och Louise
Walk the Line
Gladiator
Morrhår och ärtor
Life of Brian
Lust och Fägring Stor
Goddag Yxskaft
Saturday Night Fever
Gökboet
Efter Bröllopet
Rain Man
Sin City
Gudfadern
Frances
En Kvinnas Doft
Kvarteret Korpen
Vem är Rädd för Virgina Woolf?
Hair
Crasch
Breaking the Wawes
Pulp Fiction
Fight Club
A Beutiful Mind
Fanny och Alexander
Taxi Driver

Shit happens

2007-12-06T16:44:00.000+01:00

I den visuella världen med datorer och telefoner kan man få samtal eller mail där man tror att folk driver med en. Då jag hade min lägenhet utlagd under kategorien bytes, tillsammans med min emailadress, fick jag mer eller mindre idiotiska svar som till slut gjorde att jag höll på att missa min nuvarande bostad.

Av någon anledning raderade jag inte heller mailet som ramlade in i inboxen i måndags även fast det verkade vara ett skämt. Jag ögnade igenom det, läste och stirrade. Det var en förfrågan om jag ville blogga på Expressens Västerås-sajt och om jag också hade lust att vara den lokala "nöjestipsaren".

Det var inget skämt! Någon hade tipsat om mig och då tänkte jag direkt att om jag berättar detta för min bekantskapskrets så kommer de att misstänka att jag tipsat mig själv. (ibland begår jag egenmäktiga förfaranden, men inte denna gång)

Så nu försöker jag göra mig hemmastadd med tanken på att jag ska rapportera om nöjen i och omkring Västerås förutom att blogga. Det känns roligt just nu, riktigt skitkul!

Välkommen dit!
http://vasteras.expressen.se/

2007-12-01T02:43:00.000+01:00

Det har blivit strax morgon och söndagen den första december. Anders slaskade ju igår, så det lär bli enhimla braskande (läsa kylig) jul enligt alla gamla skrönor.

Dagarna har gått helt obloggande förbi och inte för det inte funnits att skriva om (tvärtom), men jag har inte tyat. Jag säger som Kristina i Utvandrarna, fast jag inte har någon Karl-Oskar, jag pratar med väggen i mitt sovrum och säger Jag tyar inte, Väggen! och den förstår direkt.

Hursomhelst har det varit en innehållsrik vecka. Jag firade en god och gammal (haha) väns femtioårsdag i måndags, köpte en almanacka med dansband från svunna tider som prydde varje månad för år 2008 och hon blev jätteglad, trots att jag vidhöll att Thorleifs & co var asfula i sina plyschdräkter.

På kvällen var jag och jammade med fyra stycken gubbar i min ålder. Vi spelade och sjöng Neil Young, Dylan, lite Joplin och avslutade med Hallå Du Gamle Indian. Jag fattade inte först att texten satt som en smäck i nacken, då jag inte har varken sjungit eller reciterat den på minst trettio år.

Tisdag och onsdag blev tevekväll. Det är ett mycket underskattat nöje att glo på serier, dricka vatten från sin träningsflaska och smygröka i sovrumsfönstret. Datorn och Facebook är tamigfan inte allt här i livet.

På torsdagen blev jag ombedd av Styrlund att hänga med till hans kompis Peter. Han (den sistnämnde) behövde en kvinnlig stämma till en refräng, så jag cyklade över och lade två stämmor rätt av i hans ljudisolerade bås. När jag gick till balkongen för att ta en cig så spelade Peter lite låtar och undrade om jag visste vilken den eller den låten var och mitt i alltihopa rullade Hallå Du Gamle Indian på. Jag försökte förklara för grabbarna om veckans synkronisering, men då var redan en ny låt på gång och det hela gick förlorat.

Veckans tema har definitivt gått i musikens tecken då den idag avrundades med att Johnny Rex and the Mr Boys vann hela tävlingen! Sexton hungriga band blev fyra och gick till final óch spänningen var mer än olidlig. Visserligen visste jag, eller rättare sagt kände på mig, att de skulle vinna, ty maken till spelglädje, scennärvaro och musikalitet har jag inte sett eller hört tror jag.

Första gången jag hade glädjen att uppleva dem var på deras releaseparty på Sigurdsgatan (gamla Village) i Västerås och redan då kändes det att "någon kommer att upptäcka dem snart" och det var inte svårt att skriva varmt om deras sköna blandning av Red Hot/The Hives i bloggen.

Men nu är det verkligen mer än strax morgon och jag tänker att om ca tolv timmar går den där överraskningsfesten för den nyss fyllda femtioåringen av stapeln. Jag måste tvätta bort sminket, sova och sedan fixa till texten till låten jag ska brista ut i sång till för henne. Det blir inte Hallå Du Gamle Indian, även om både text, musik och synkronisering hade passat, det blir en sång om gammal och god vänskap i stället, som finns i Tusen Bitar.

Johnny Rex

2007-11-17T01:47:00.000+01:00

Grattis Johnny Rex and Mr Boys till er finalplats som ni tog er till i kväll!

Ni är unga, musikaliska, närvarande, spelsugna och så himla bra! Fler kommer att hitta er och till dem som ännu inte har haft nöjet att höra7se er live, länkar jag än en gång vidare till er sida

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=179812318

Snön föll

2007-11-10T00:27:00.000+01:00

Även om det finns en viss risk för att få en snyting av min kära syster, väljer jag ändå att tala om vad jag fick för känsla i kväll när jag som vanligt öppnade fönstret och skulle tända en cigarett. Vinterdoften slog emot mig och den värmde. Det är alltså här jag lätt skulle ha fått minst en smäll av henne om hon voro här och läste detta samtidigt.

För mig betyder snölukten varm choklad/kaffe, element, ljus, ligga-och-glo-på-filmer-under-täcket och en snygg schal. Alltså värme på sitt vis. Den står för frihet att inte svettas, utan att själv få välja temperaturen och kläda sig efter den. Doften av den första riktiga snön är som när man känner aromen från morgonkaffet, ett glatt pirr som går över efter den första koppen. Drivor, blask och slask blir nämligen som en tredje eller fjärde kropp kaffe i längden.

Idol hade i afton Disco som tema och jag var lätt back to the seventies igen! Jag tankade över diverse låtar till mp3:n som jag ska ha till träningen i morgon och dansade till Lady Marmalade och Disco Inferno här i sovrummet, ända till Fredag Hela Veckan började igen. Skrattade till deras geniala sketcher och ännu en skön fredagskväll gick över till natt.

Moderatshhhhhhärringen Cedershiöld, kidnappningen av Brittis, Lars Winnerbäcks upplevelse samt AIK:s nya teamwork var outstanding.

Lol!

Extraliv

2007-11-08T16:07:00.000+01:00

Lought out loud (lol) är en mycket rolig avstavning att skriva. Förr om åren tog jag avstånd från att lola och tyckte att det var för mycket av sådant trams, för så fort det chattades eller bloggades så var det asg(asgarv) eller lol för hela slanten i texten.

Jobbigast var det på en pokersite där bland annat jag var adminstratör och då det bara var playmoney det handlade om där, så blev alla möjliga och omöjliga människor medlemmar. Lolmaster1, dinmammalol, LoL-LoL-LoLipopp med flera gjorde att man ibland hade lust att söka upp och göra slarvsylta av dem. (längesen man använde det fula ordet förresten)

Men nu när lol har blivit omodernt så har jag hittat andemeningen i det och skriver det så ofta jag kan. Vännerna som jag chattar med frågar om jag inte kan sluta med det och jag undrar då varför.

Lol säger nämligen allt! Man asgarvar nämligen bort skiten/det roliga/det sjuka/det orimliga. Istället för att som ungdomarna uttrycka sig orka om allting, så skriver eller säger jag just lol. Kort, koncist och mycket sammanfattande.

Vidare är vintern här och jag har gått och fått ett extraliv nu igen. Det är inte bara i dator/tv-spelsvärlden sånt händer, utan t ex också när en sjukdom inte visar sig vara dödlig. Extraliv ska man uppskatta, men man ska också glädjas även om man "bara" har ett liv. Det gnälls nämligen mer än det levs. Om folk levde fullt ut, kom på att det finns miljoner saker att glädjas åt, ändrade sina val som de ändå i slutändan kommer att skylla på andra, så skulle det gnällas mindre. För det är ju trots allt som tomtegubbarna sjunger i visan: "en liten tid, vi leva här till mycket möda och stort besvär". Så då är det bättre att lustiga vara.

Halloween-party!

2007-11-01T21:46:00.000+01:00

Tack Hannifer och Jockus för er trevliga fest igår! Ni hade ordnat och donat så att det var mer än en fröjd att närvara!

Mycket, mycket god mat, dricka, karameller samt en hel dröös med trevligt fölk.

För er som inte var där, kan jag tala om att det var tio av fjorton personer som var utklädda och jag tar dem här i bokstavsordning.

Didier - jaa, en trollhäxgubbe som skrämde skiten ur en.
Esther - fasansfull gamkärring, som blev äckligare pga att det var glada ögon bakom masken.
Erikos - sval, vacker mentalsköterska med "systerbrosch", vit rock och lugnande medicin.
Hannifer - snygg pirat-spåkvinna. Bandana, örhängen och sjal. Samt foten i ett paket.
Jockus - korsriddare med lång dräkt, samt tights därtill.
Jenzent - retrohiphopare med outfit från 80 och 90-talen. Påminde om Eminem.
Rebekkos - romerkille, seriöst hon såg ut som en han. Gangsta.
Vikke - Darth Vader, say no more. Med mask, svärd och allt. Cool.
Älin - Mimmi pigg. Öron, nos, solbrillor och klackskor. Så sööt.
Jag själv - en karl i medelåldern, fruktansvärt ful.

Övriga var sig själva. Nina sa men guud jättemånga gånger.

Man blir glad!

2007-10-25T15:53:00.000+02:00

Varje jag kommer att vara nedstämd eller arg ska jag titta på följande video.
Skruva upp ljudet och ös med till fågeldansen!

http://www.youtube.com/watch?v=7wj_hALkgYI&eurl=http://www.idiot.se/

Ansökan till White Trash söker....

2007-10-23T19:28:00.000+02:00

Hejsan!

Hörde talas om att ni ville ha deltagare till ert nya program "White trash söker män med cash". Man kan nog påstå att jag uppfyller kriterierna som ni eftersöker då mitt namn är Kazanna (som är trashigt)och så heter jag Kyrkråtta i efternamn. (nejdå, men jag är lika fattig)

Precis när jag skriver detta så kan jag mäta min utväxt till ca fem centimeter, men har nog inte råd att fixa till det förrän nästa månad även om jag låter eleverna på frisörsalongen både klippa och blondera det. Som ni märker så kunde man även här bocka för saker som stämmer in på WT.

Vidare är jag fyrtiofem år, röker och dricker vin då och då, tycker att jag är ganska snygg för min ålder även om några botoxshoots och en och en annan lyftning skulle behövas. Däremot skrattar jag inte med grov röst, hoppas ni kan förbise det. Heller inte så dansar jag till Smurfhits, där går gränsen.

Mina hobbies kanske inte passar för ert program, då jag har skrivande och musicerande som mina stora intressen, fast jag har dejtat killar från nätet, tycker om värmeljus och dessutom dricker jag åtminstone sex till åtta muggar kaffe per dag.

Jag har förstått att det här ett slags My Fair Lady-concept, men det roliga är ju att det blir vi som väljer och vrakar bland "caschen" och att man får vara med på TV och samtidigt få bo i snygga husvagnar under inspelningen är så otroligt coolt upplagt.

Men det jag mest ser framemot om jag blir med i programmet, är att Magnus Uggla kommer att hälsa på och spela in soundtracket hos oss deltagare. (jag låtsas redan som jag blivit antagen, hihi) Att vi dessutom ska doa till låten Pärlor Åt Svin brevid köksfläkten är så häftigt att jag bet ner det som fanns kvar naglarna av förtjusning när jag hörde det första gången.

Fast en sak undrar jag, säger man inte "pärlor till svin" enligt det gamla talesättet?

What ever, här har ni mig i alla fall och jag vill till varje pris vara mä och hoppas på svar!

En ny tid

2007-10-22T23:33:00.000+02:00

Vi har rent vatten, mat i affärerna, hus med tak och väggar, samt kommunikationer omkring oss. Vårt land är inte krigshärjat, men vi säljer vapen, fast förstås inte till de länder som är i krig (för tillfället).

Vi oroar oss för hjärt- och kärlsjukdomar, lär oss om GI och så kan vi rösta demokratiskt och har ombudsmän för att inte etniska grupper ska bli diskriminerade. Sen har vi olika slags "jourer" som man kan ringa till för att få råd och stöd nästan dygnet runt och landet. Sverige är så bra, så bra på att låtsas att allting är så bra.

Sedan alltid har det det ojämlikt och orättvist i vårt land (såsom i alla andra länder på vår jord), men under ca fyra decennier på nittonhundratalet så var och blev det åtminstone halvrättvist. De som inte var välbärgade kunde få möjlighet att fortsätta att studera, eller ta lån till att starta företag, eller helt enkelt bara hoppa på ett jobb nästan varsomhelst och hursomhelst. Nu har vi sakta men säkert hamnat i fas "sedan alltid" igen på grund av de val som vi människor har gjort de sista femton åren. Konjunkturer, säger vissa. Prioriteringar på jakt efter lycka som inte kan köpas för pengar och som alltid varit drivkraft för oss djur som föddes med en hjärna att göra fria val, säger jag.

Många länder i världen har helt andra problem än vårt land, de dricker smutsigt vatten och knappt ett skjul att bo i. De har inte kommit in i "rättvisans tid" ännu och förväntar sig inte att bli hjälpta, lika lite som mina förmödrar och fädrer gjorde en gång i tiden då barnadöden på grund av svält var mycket vanligt.

När jag tänker på orättvisan som har kommit tillbaka till Sverige så är den egentligen futtig om man jämför med länder där folk sprängs ihjäl om de ska gå ut och handla och/eller råkar befinna sig på fel plats. Den är skrattretande löjlig orättvisa tycker de, tillsammans med de människor där översvämningar eller torka dominerar deras vardag. Egentligen är det skamlöst att sitta här och knappa på en maskin och klaga över välfärd, då större delen av jordens befolkning blir glada om får äta sig mätta åtminstone ibland.

Men ändå! Jag vill inte ha tillbaka ett samhälle där mina barn/barnbarn ska behöva ta banklån för att kunna fortsätta att plugga, eller bli tvungna att leva i områden som ägarna inte prioriterar mera än att bara inkassera hyra. Inte heller att det blir fler skolor och sjukhus som blir privata och där bara de med pengar kommer få plats.

Jag vill starta en ny Renässantid nu, där filosofer, ekonomer, vetenskapsmän och konstnärer globalt ska samlas och ge oss en slags mall på hur vi bäst ska leva innan Moder Jord definitivt bestämmer sig för att hämden är ljuv. En tid som man i framtiden ska tala om, att det var i elfte timmen som människorna äntligen tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att börja fördela tillgångarna i världen rättvist.

Det är dags nu att skriva nytt till historieböckerna och där ska inga krigsherrar och erövrare finnas nedtecknade. Däremot miljarder människor som gjorde uppror, lyssnade och agerade efter kloka personer som tyckt och tänkt länge men inte fått komma till tals.

Mäster Handläggare (fritt från sagan om Mäster Skräddare)

2007-10-19T19:50:00.000+02:00

Det var en gång en liten kvinna (eller om det var en man) som kontaktade Arbetsförmedlingen/ Socialkontoret/ Försäkringskassan/CSN.

- Goddag, goddag Mäster Handläggare! sa hon/han och neg alternativt bockade sig.

- God dag, goddag sade handläggaren.

- Jag skulle vilja ha hjälp med att få ett jobb/bistånd/sjukpenning/studielån och har med mig min vilja, erfarenhet och tid.

- Det ska jag kunna ordna på något vis, sade handläggaren.

-När blir det klart då?

- På måndag, sade handläggaren.

- Det var bra det Mäster Handläggare. Tack så mycket, Mäster Handläggare! Adjö, adjö Mäster Handläggare.

Måndagen som följde kontaktade den lilla kvinnan (eller den lille mannen, hur det nu var) handläggaren igen.

- Goddag , goddag Mäster Handläggare! Är mitt ärende färdigt?

- Ack nej.

- Är det inte färdigt, varför då?

- Ack jo, det bidde ingen hjälp.

- Bidde det ingen hjälp? Vad bidde det då?

- Det bidde nya uppmaningar.

- Aha, hur lyder dessa?

- Ack jo, du måste förfina din CV/bevisa att du söker arbete/acceptera att cancer inte är ett arbetshinder/vänta på att vi får in att du har läst in poäng nog, sen ska jag se vad jag kan göra.

- När kan det bli klart, tro?

- När du bifogat alla handlingar så ska det kunna vara klart nästa vecka.

- Det var bra det, Mäster Handläggare. Tack så mycket Mäster Handläggare! Adjö, adjö Mäster Handläggare.

Nästa vecka kom och den lilla människan hörde återigen av sig.

- Goddag, goddag Mäster Handläggare! Är mitt ärende behandlat nu?

- Ack nej.

- Är det inte klart, varför då?

- Ack jo. Du behöver lära dig att söka arbete innan du får ett arbete, gå en s k jobbsökarkurs/skaffa förståelse att man måste ha en speciell moral och inte lyfta bidrag utan ett handtag/begripa det är bara att skaffa en peruk efter cellgiftsbehandlingarna och inte gnälla på alla kräkningar/acceptera att om det står att du ska ta 12.5 poäng så betyder det 52.

- Ok, Mäster Handläggare. När jag har tillagt allt detta, när kan jag få hjälp?

- Om fjorton dagar.

- Det var bra det, Mäster Handläggare. Tack så mycket, Mäster Handläggare! Adjö, adjö Mäster Handläggare.

Två veckor hade passerat och kvinnan/mannen hade nu gjort allt som hon/han kunnat göra och hörde än en gång av sig till handläggaren.

- Goddag, goddag Mäster Handläggare! Är mitt läge grönt nu?

- Ack nej.

- Är det inte grönt, varför då?

- Ack jo. Det bidde bara svart för att du är totalkörd eftersom du bara snyltar, profiterar och inte har några privata sjukförsäkringar, så jag vill aldrig se dig igen.

- Det var bra det, Mäster Handläggare. Tack så mycket, Mäster Handläggare! Adjö, adjöööööö Mäster Handläggare, sa den lille mannen (eller om det var den lilla kvinnan) och kom aldrig mer igen.

Två kvinnor

2007-10-18T11:34:00.000+02:00

Jeanette

Jag tycker att det är suveränt att man numera slipper ha "svart hemhjälp" som kan äventyra både ens hem och anseende. John och jag har nu nu flera personer som kommer hem till oss genom att vi anlitade ett seriöst företag som tillhandahåller olika slags hushållstjänster.

Vi har en Lotta som sköter städning, tvätt och strykning, Jimmy skjutsar barnen till träningarna och Olle hjälper oss med vår stora, härliga trädgård. Det hela har kommit att bli en stor avlastning för oss eftersom våra arbeten kräver så mycket. Man ska verkligen inte klaga då vi båda trivs och kan göra karriär samtidigt, men fritiden har i princip fått gå till att sköta hushållsysslor och det är ingen av oss särskilt bra på eller tycker om heller för den delen.

Den nya skattelättnaden för hushållstjänster är en utmärkt kombination på många plan. Anders Borg och Maud Olofsson tänkte på allt när de lämnade in förslaget. Att man skapar mer jobb, man får livspusslet att gå ihop och att det blir mer jämlikt. Sen får väl både John och jag tillägga att det är ett faktum att vi får mer i plånboken då det dessutom är avdragsgillt, det är ju också en bonus.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Charlotte

Nu har jag äntligen fått ett jobb, eller flera kanske jag ska säga!
Jag arbetar hos fyra olika familjer och har lyckats få ihop alltihop till en heltidstjänst. Mina arbetsuppgifter är allt ifrån att tvätta och städa hos familjer, till att laga mat och passa barn vissa kvällar i veckan. Sedan jag blev varslad och uppsagd på min gamla arbetsplats och har stämplat i nästan ett år, blev jag uppmanad att söka dessa arbeten och lyfter nu en lön på 19 200 kr/mån före skatt. Det underlättar mycket för mig att ha en bättre ekonomi, men samtidigt känner jag att jag inte hinner med så mycket annat än att jobba och sköta hemmet. I och för sig så är det väl så för alla, så man ska inte klaga.

Mina barn är ganska självgående. Jag hjälper dem såklart med läxorna vid behov och brukar cykla med dem till träningarna, men ibland tycker de att det är lite pinsamt att ha morsan med. Det må så vara, men jag tycker att det är otäckt när de ska hem själva i mörkret och sen är blir det ju också en gemenskap att stå och titta på träningar och matcher, även om ungarna själva kanske inte uppskattar det ännu.

För övrigt trivs jag bra i min nya lägenhet, även om det först kändes trist att behöva flytta från den andra med uteplats då ekonomin inte tillät att vi kunde bo kvar där. Jag har i alla fall en stor balkong som jag har inrett i sommar och det blev mycket kryddor och örter som jag har kvar nu till både hösten och vintern så det känns roligt att krydda vardagen med, haha.

Har också tänkt på att skaffa en bil igen, det var inte helt omöjligt att jag kunde få lite extratimmar sa de på firman jag jobbar hos, så då kommer jag ha råd.

In en sväng

2007-10-15T20:56:00.000+02:00

Det har varit long time no see i bloggen och inte på grund av att det saknats något att skriva om, tvärtom, jag har bara varit frånvarande i största allmänhet.

Jag blev i alla fall med ett vackert konstalster i lördags då vi var på Bjarne Holmbergs vernissage. Dirigenten som tavlan heter fastnade jag för omedelbart och även en underbar målning med titeln Telefonstolpe som jag hoppas att ingen köper, ty den hör också hemma hos mig.

Stearinjus alla kategorier och mockarutor (vägrar att kalla de sistnämda för kärleksmums) dominerar för övrigt och så längtar jag efter starkglögg och har lust att börja sticka lovikkavantar. Tills det är dags dricker jag chilenskt och inreder sovrummet.

Vernissage

2007-10-04T16:04:00.000+02:00

Konstnären Bjarne Holmberg som gjorde omslaget till Kent Niemi´s bok Indianhopparsteg har vernissage nästa helg.

Gå dit och mingla, vimla och var kulturell!

Johnny Rex and the Mr Boys

2007-09-27T22:26:00.000+02:00

En mix av Henrix, Thin Lizzy, Red Hot Chili Peppers och The Hives är musiken som fullkomligt kastas ut och levereras till oss i publiken. Ett femmannaband som inte bara har en otrolig spelglädje, utan också en sådan fantastisk begåvning att det är svårt att tro att det är personer som inte ens har fyllt tjugo som äger scenen.

Jag skulle mycket förvånad om inte ett skivbolag snart tar hand om grabbarna som i kväll hade sitt egna releaseparty med mingelsnacks och gröna äpplen på Sigurdsgatan 25 (f d Village) i Västerås.

På länken nedan kan ni som inte var där se och lyssna på dessa fantastiska och lovande musiker
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=179812318

Ännu en som utnyttjar hans namn

2007-09-27T14:54:00.000+02:00

Hittills har jag undvikit att läsa Alex Schulmans blogg då jag ogillar honom som person. Inte för att jag känner människan, utan på grund av intervjuer där han bräkit ut sig.

Idag blev jag ofrivilligt länkad till hans dagbok och till ett speciellt inlägg. Det var så dumt att jag var "tvungen" att kommentera det.

För övrigt är det svårt att förstå att han är son till den mycket sympatiske mannen Allan Schulman. Eller så är det lätt att förstå, eftersom A. Schulman var en intelligent och kompetent person och de egenskaperna saknar hans son och försöker förvärva detta genom att "Perez Hiltona sig".

Tönt.

Majestät och fundamentalister

2007-09-25T16:11:00.000+02:00

Det är år 2007 och vi måste/bör fortfarande säga Ers Kungliga Höghet till några personer här i landet. Men alltså: Ers Kungliga Höghet eller Ers Majestääät, det är ju inte klokt! På vilket sätt är de högre än någon annan? En handfull familjemedlemmar som lyfter flera miljoner per år av staten från och med de föds (eller gifter in sig). Är det bara de och fundamentalisterna som undantages från vår lagstiftning att alla är lika mycket värda?

Det är samma år och vi hyschar och pyschar och respekterar hellre religioner och deras utövare, än att vi tillämpar vår demokrati och jämlikhet och säger "jo, era döttrar ska vara med på simundervisningen, det är lika för alla".

Är det hänsyn? Knappast! Vad säger sådana handlingar när man vissa barn får utebliva från något som är obligatoriskt för alla och som står skrivet i läroplanen? Antagligen att "vår kultur och religion står över den svenska lagen och jag som 9-årig flicka är mer (eller mindre) värd än alla de andra barnen."

Då Sverige inte längre styrs av den protestantiska kristna kyrkan, ska inte heller andras religioner få styra våra medborgare. Jag har all respekt för människors trosläror, men ser med avsky på fundamentalistiska personer som anser att de har rätt att bestämma över andra i släkten/familjen bara för att de föddes in i en religion. Det var knappt hundra år sedan vi i Sverige också "var tvungna" att tro och vara en goda kristna, detta t ex genom att följa de sju budorden samt kunna rabbla katekesen om man blev väckt mitt i natten, men nu förtiden kan och får vi välja själva.

Varför ska det inte få vara så för alla? Varför ta hänsyn till vissa religioner och förneka "deras" flickor (våra medborgare) de rättigheter som är lagstiftat i vårt land? Hur kan vi även tillåta (för det gör vi indirekt) att det uttalas dödshot mot individer som kränker någon annans tro?

Jag anser också att det är onödigt att provocera en folkgrupp bara för att... men samtidigt ska man inte behöva vara orolig att bli mördad för att man säger, skriver, målar eller fotar något som andra tycker är osmakligt, ledsamt och förbjudet. Det har inte fungerat så på nyss nämda nästan hundra år här i landet och tiden skall inte backas tillbaka till det igen (eller göra ett litet undantag) för att en grupp troende har valt att flytta till ett openminded land.

Sverige är ett av de mest jämlika länderna i världen där människor oavsett kön, ras och sexuell tillhörighet ska ha lika värde, (vår lagstiftning) men bryter samtidigt mot sina egna lagar då landet inte orkar ta tag i kriserna som följer då en religion (islam) står över allt annat.

Traditionen (eller trosläran) att muslimska flickor inte får gifta sig (absolut inte vara sambo) med icke muslimer kan ibland smidigt lösa sig genom att deras blivande man väljer att konvertera, något annat val finns inte.

När tänker vi reagera mera och säga ifrån att man kan och får inte bestämma över någon annan person i det här landet om hon eller han är myndig? Ett förslag kan vara att man från och med nu börjar att upplysa människor som kommer till Sverige att det är landets lagar som gäller och vi att inte anser att världen ska styras utifrån gamla skrifter och att det i längden kan bli problem med att bo här.

Men så kan man väl inte sääääääga....Det är ju flyktingar som haft ett helvete i sitt land och har ingen annanstans att ta vägen. Ska de tvingas att tycka och tänka som oss bara för att få bo här?

Nej, man ska få tro och tycka vad man vill i det här landet och mångkultur berikar, men när människor pekar på sin heliga bok (bibeln/koranen/eller toran) och tolkar "kvinnan ska tiga i församlingen" rent bokstavligt så ska man nog söka sig till ett land som har samma tänk.

Tror du att folk tänker på sånt är när de flyr? De vill bara få ro.

Såklart att Sverige fortsättningsvis ska erbjuda asyl och hjälp men vi ska samtidigt berätta
vi tillämpar parlamentariska lagar och regler och inte religiösa sådana.

Du låter som en rasist!

Rasist?! Det kan jag väl inte vara när jag vill ha mångkultur. Däremot tycker det är orättvist att inte alla människor i Sverige har samma frihet som jag själv.

Men de kanske vill ha det så?! Eller det gäller väl inte alla..

Det är upp till dem. Vuxna människor får leva hur de vill och tro på vad de vill, men deras barn som föds och/eller växer upp här ska inte behöva tvingas till att bli och leva som religiösa utan att ens få en chans att välja. Sådant har vi "växt ifrån" eller rättare sagt har de funnits modiga människor före oss som har kämpat, arbetat och strävat så att vi idag slipper synd och skam för att vi inte ber eller uppför oss.

Är du ateist, du?

Tvärtom. Jag har haft möjligheten att få hitta min tro själv. Jag vill inte tillhöra något eftersom man i sekter och samfund delar in folk i bra eller dåliga led allt enligt respektive instruktionsbok. Så är inte min Gud.

Dessutom spyr jag på George Bush när han i Kristi namn leker missionär och förlösare i Irak och när han förvånas över att inte folket är i världen är tacksam för att han hjälper de ovetande till den "rätta" tron. Fundamentalism på otrolig hög nivå.

Så högheter, majestäter eller "missionärer" som gör sig upphöjda på grund av sin börd eller tro är enbart förlegade, men vi tillåter dem ändå att fortsätta att bekräfta dem med att inte tydligt säga ifrån.

God bless you all!

Dagens boktips!

2007-09-21T00:39:00.000+02:00

Om man googlar på boken Indianhopparsteg av Kent Niemi så finner man att den går att köpa hos de flesta internetbokhandlare, men med varierande pris. Om man inte är en bokköpare eller helt enkelt inte har råd för tillfället, så kan man låna den på ett bibliotek nära sig och på det viset både få sig trevlig läsupplevelse och samtidigt bidraga till biblioteksersättning (böckernas STIM=Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyråpenning) till Kent.

Tryck på nedanstående länk och nynna med

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&VideoID=3067947

2007-09-20T10:25:00.000+02:00

Förr i tiden då Nationalteatern i första hand turnerade med sina pjäser, så fanns det en låt med i en av dem där rollkaraktären "knarkartjejen" tyckte det var så jobbigt med allt jidder om hur Svensson levde. För något så totalt ointressant och nedvärderande liv kunde man bara inte ha.
Hursomhelst så sjunger den här tjejen något som jag genast tänker citera en liten del av här.

"Man tjatar om strejker, om klasskamp å skit å man tjatar om arbetslösheten. Okej, sa man då. Men jag vet inte, å jag vill fan inte veta nå´t heller!"

Det är mycket riktigt ifrån "Speedy Gonzales", och den strofen trallar många stackars människor på även idag. Numera oftast av oknarkande. Svensson-livet, det gamla välbekanta och trygga, kommer aldrig mer tillbaka. Halvhjärtade strejker och arbetslöshetsåtgärder som mynnar ut i ännu mer desperation, eftersom det inte finns några pengar under tiden eller efteråt, gör att man hellre faller in på den gamla versen här ovanför.

I söndags var det i alla fall en stor demonstration runt om i landet som protesterade mot den borgeliga regeringen och deras metoder att få dem som har det dåligt ännu sämre. Inte ett ord om denna demonstration skrevs det om, varken i morgon - elller kvällstidningarna. Det kanske berodde på att det inte krossades några rutor utan bara gick lugnt till väga.

Enligt den nya budgeten som Anders Borg presenterade så ska vill alla få lite mera i plånboken och dessa medel får vi göra vad vi vill med, t ex spara till att kunna gå på museum eller helt enkelt till att köpa en godare ost än den man alltid annars köper till extrapris.

Flera sidor

2007-09-17T22:57:00.000+02:00

Mina damer och herrar, här ääääär teeeeeeateeeeern!

Så lät det i på bänken brevid sandlådan när jag hade samlat ihop tillräcklig med barn som skulle titta och lyssna på mig. Repertoaren var blandad, allt ifrån Mitt sommarlov till Lattjobolaget Pling&Plong, och ibland hade jag scener med från gamla, svenska långfilmer som ingen (inte jag heller) förstod.

På den tiden (i början på sjuttiotalet) så fanns det avlönad personal runt om i kommunens lekparker. De var där varje vardag hela sommaren från kl 8 till 16 och på torsdagarna dök Marianne upp. Hon kom med sin röda galonsäck och hällde ut klä-ut-kläderna på asfalten och lät oss ta för oss. Marianne var en fantastiskt dramapedagog även om vi bara såg henne som en underbar fröken, och hon gjorde livet så mycket roligare för mig. Jag följde med till hennes barnteatergrupp i Studio Westmannia och fortsatte där till sena tonåren.

Sedan började jag i vuxengrupper och har på så sätt fått utlopp för min kärlek till röst och rörelse. När jag läser eller hör när människor beskriver "att om de inte hade haft det ena eller andra att syssla med" (ofta handlar det om teater) så vet de inte vad det hade blivit av dem.

Är det bara knäppisar som blir kreatörer, eller är det omgivningen som är konstiga med sitt "normala" beteende och måste roas? Och om man kan lära in det normala, är det då också möjligt att habiliteras till att bli estet?

Jag uppfattas nog inte som normal av vissa även om jag lever som en typisk Svensson, men det har jag också tränat på sedan jag fick mitt första barn. Att efterapa andras verklighet är vad jag gör varje dag och jag har blivit en mästare på att bete mig, att inte börja sjunga eller spela upp sagoscener närsomhelst. Det är också helt klarlagt att man inte ska hålla på att leka när man är vuxen, fast för det mesta skiter jag i det.

Kunde ha gått käpprätt

2007-09-13T20:59:00.000+02:00

Det skulle behövas många verb för att beskriva min walkabout efter Mälaren i eftermiddags, så jag nöjer mig att skriva fantastiskt. Jag hade kameran med, men hade glömt att kolla om det fanns någon energi i batteriet så jag fick memorera bilderna inom mig istället. Spegelblank fjärd med segelbåtar i horisonten skulle jag lagt ut här annars.

Innan min promenad höll jag på att bli ihjälkörd i närheten av min bostad. Senast igår stod Fabror och mätte hastigheten på trettiovägen som sällan trafikeras med mindre fart än femtio så jag tyckte att det var bra att de fanns där. Idag hade det varit ännu bättre.

Jag cyklade över ett övergångsställe och en bil kom med full fart mot mig, jag tvärbromsade, åkte omkull och var bara någon centimeter ifrån att slungas vidare till andra sidan allting.

Bilen var röd och kördes av en kärring som var cirka tio år äldre än jag själv och brevid henne satt ett mähä till karl. Jag skrek där jag låg, visade fack jo och slängde mig sedan snabbt upp på cykeln igen för att följa efter henne eftersom hon rundade mig och smet. Hon kom inte så långt eftersom bilen framför henne körde i trettio, men dessvärre hamnde jag på efterkälken då cykelbanan var full av korsande trafik av fotgängare (mycket fult ord för övrigt) och mötande cyklister.

Jag följde dock bilen med blicken och såg när hon svängde in till höger på en väg som är enkelriktad och tänkte att hon ska nog till någon affär i närheten. Efter cirka en minut hade jag henne i sikte, hon hade stannat med motorn på utanför en lokal som har loppis till förmån för de hemlösa i vår stad och hade precis klivit ut ur bilen.

- Hörru du! Varför smet du efter att du nästan körde ihjäl mig, skrek jag.

- Hejsan! Jag ska lämna kläder till uteliggarna, jag.

- Va?!

- Nej, det kan inte vara jag, jag kom därifrån, säger hon och pekar åt ett annat håll. Hon drar i handtaget på dörren och tittar frågande på mig.

- Är det stängt?! Och jag som skulle lämna kläder till uteliggarna.

-- Ehh...va??

- Ja, det var stängt.

- Men vad i... (här svär jag en massa) Är du helt dum i huvudet? Du höll på att döda mig och du bara låtsas som ingenting.

- Neeej, jag sa ju att jag inte kom från det hållet som du kom ifrån. Hej då! sa hon och hoppade in i fordonet och drog.

Kvar stod jag med mobilen i handen och skrek att jag minsann hade ett kort på bilen och skulle anmäla henne. Då kom jag ju på att jag cyklat ifrån alla vitten som blivit upprörda över mitt fall, så det skulle inte finnas något att gå på mer än en röd bil och en kärring som påminde om karaktären Sally porträtterad av Maria Lundqvist som gick på teve för några år sedan.

Så jag cyklade vidare.

På natten

2007-09-07T21:45:00.000+02:00

Styrlund är killförkyld och låter hela världen få veta det. Jag undrar om jag kanske ska skicka mina näsbilder från i midsomras, men han avböjer. Sådär håller vi på och tjötar och plötsligt blir Styrlund hysterisk när en (och nu citerar jag) mongostor spindel kryper på hans matta och jag tycker att det hela känns som en film eller teveserie.

En handling med två nära vänner av motsatt kön som tjattrar i natten. Båda har laptop och tjejen (jag) sitter med sin i sängen och har den i knäet, killen (han) har sin dator på sitt soffbord och sitter och zappar mellan kanalerna på teven samtidigt. De munhuggs och skrattar, är sarkastiska och lägger sig i hurvida Thorsten och Annica har återförenats, eller om de bara varit på föräldramöte samtidigt och paparazzi råkat ha dokumenterat detta. (så det måste vara en svensk film eller sitcom)

Kameran zoomar in när hon biter sig i sin kofta och samtidigt ler(det funkar) och nästa scen visar precis när killen slår över till Seinfeld och skrattar högt. Jag skriver det till Styrlund, att det känns som en film och att folk som skulle se den skulle tänka "så kul skulle jag också vilja ha det" och så skulle de bli avundsjuka.

- Ingen djävel skulle väl bli avundsjuk på mig, skriver Styrlund.
- Joo, skriver jag, för vi har laptops och skriver i natten och skrattar. Jag har dessutom en jättestor tekopp brevid mig här på nattduksbordet, som det brukar vara i myspys-serier.

Då får jag plötsligt en länk till Youtube och ett videoklipp om Miss Urblåsta South Carolina och därmed har vi bytit samtalsämne och jag konstaterar att vår vänskap håller hög interaktiv nivå. Också.

Den tredje årstiden

2007-09-07T10:42:00.000+02:00

Hösten är min årstid, det är bara så.
Jag ser inget farväl till sommaren, utan bara ett okej-nu tar-vi-fram-bootsen-igen-då och dags att tända fler än fyra ljus per kväll. Sommarhetsen är över, inga väderbekymmer eller misslyckade semesterfunderingar utan bara tid för eftertanke, tevetittande och bokläsning. (eventuellt också några höstfester)

När jag gick i tredje klass var jag årskursens mest entusiastiska elev när vi skulle brodera lönnlöv i syslöjden. Mitt fick många och klara färger och jag strök den så fint och nogrannt innan fröken hjälpte mig att spänna upp den på ramen.

Sedan dess har många lönnlöv passerat mitt liv. Jag har dessbättre två stycken kvar i form av blomkrukor som jag fått av min kära syster och som jag tar fram varje höst. Det var väldigt storsint av henne att ge mig dem, eftersom hon verkligen hatar allt som påminner om kyla (dvs allt mellan augusti och juni)och på allvar tror att jag driver med henne när varje gång jag säger att det är friskt ute. På kylen sitter också ett jättefint kort som sonens flickvän gjorde till min födelsedag med motiv lönnlöv.

Så om jag någon gång kommer att tatuera mig så blir det ett maple leaf, på vristen så att jag kan se det

Födelsedag

2007-09-05T18:16:00.000+02:00

Jag fick en cykel av min familj när jag fyllde år. En blå, vacker cykel med tillhörande korg och dagen till ära dekorerad med ballonger. När jag tänker efter så har jag inte haft en ny och egen cykel på trettio år, så det känns jätteroligt!

Andra presenter jag fick var :

- Hjälp! (Dvd:n som jag längtat efter)
- Trisslotter (som jag vann på)
- Handdukar (lila, som är min favoritfärg)
- Tekanna och te (Äppelpäppel och stormvarning)
- Blommor och fina kort

Dagen blev mycket lyckad och jag var som vanligt tacksam över att få överlevt ett år till, samt att jag slapp de tromboner och bastubor som ungdjärparna alltid varnar för.

Moves

2007-08-30T23:58:00.000+02:00

Idag råkade jag dansa vid ett övergångsställe medan jag väntade på grön gubbe. Jag hade laddat min Mp3 med diverse bra musik och var ute på en längre promenad då det blev röd stolpe. Wyclef Jean och Shakira hade börjat sjunga om att skaka rumpa och jag blev lite irriterad över att bli stoppad mitt i min egen powerwalking, därför blev det så att jag dansade till.

När jag sedan öppnade ögonen så hade några cyklister och ett par gående hunnit "ikapp"mig, så då slutade jag med mina rörelser, noterade att det blivit grönt och skyndade mig sedan över korsningen, för det är en busy sådan.

Lite senare dansade jag helt frivilligt och utan åskådare i köket när jag lagade mat. Det är ibland skönt med befriande dans som inte är organiserad, man väljer låtarna själv och rör sig som man vill.

Att se

2007-08-30T00:14:00.000+02:00

Tillfälligheter, tänker många om saker som bara händer. Omständigheter och shit happens om stunder som skulle kunna förändra livet. Det är i morgon eller sen som det stora "genombrottet" kommer att ske, inte nu när jag inte är beredd och inte på det här viset.

Det kan vara på olika sätt som man får tecken, de som vill påminna oss om vårt mission här i livet och som man innerst inne mycket väl känner till. Har man inte tid, lust eller är fångad av vanan så är det lätt att missa dem, men den goda nyheten är att vi ger oss själva nya chanser hela tiden.

Börjar man titta på sin omgivning som om man såg den första gången, eller som om man var på besök i en ny stad eller i ett nytt kvarter, så kommer man se saker i det "vanliga" på ett helt annat sätt och är mer beredd på tecken som har funnits där hela tiden.

Som Finn Fem Fel, eller snarare Finn Alla Rätt.

Så där ja

2007-08-22T23:25:00.000+02:00

Man sitter och skriver ett blogginlägg och är nästan klar och så lägger datorn av. Svart i rutan bara. Inlägget finns naturligtvis inte kvar när man slagit på datorn igen, (även om det annars så fint står att allt sparas automatiskt som utkast i blogger bla bla bla) så det får bli Seinfeld på teve stället.

Ett riktigt roligt avsnitt ikväll dessutom, ett fyrtiofem minuter långt garv då jag kunde glömma allt jag hade skrivit om pokerturneringar, pocketess och en dåre som med en urusel hand puttade ut mig från att få en del av kakan/utbetalningen.

Finns en mening med allt.

Reflektioner på dass

2007-08-20T22:59:00.000+02:00

Jag har flera gånger under åren och i olika bloggar rekommenderat Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica som utgavs 1987. Det är en sån där bok man kan ta fram många gånger och läsa om och om igen.

Igår läste jag en rolig anekdot om honom på Aftonbladets kultursida, tydligen är den välkänd men jag känner inte till den sedan tidigare. Bergman skydde ju offentligheten och var aldrig med på någon prisutdelning och när han första gången fick sitt internationella erkännande reagerade han på följande sätt:

" - Jag satt på skithuset och läste tidningen. Så läste jag "Svensk film gör sensation" eller något liknande. Vad fan är det för film, tänkte jag. Jag trodde inte mina ögon när jag såg att det var Sommarnattens leende. (Bergman om Bergman, 1970)"

Tack vare Laterna Magica så förstår jag vad han menar, för han var "bara" en brinnande konstnär och hade tidigare blivit så mycket sågad, utskrattad och bannlyst för sina knepiga teateruppsättningar och omöjliga ideér. Men han gav sig inte, och människor kom till och med att älska hans konstiga konst till slut. Inte märkligt att han fick en smärre chock på skithuset då.

Salta rätter

2007-08-19T22:26:00.000+02:00

Idag var det dags för en annan skiva, nämligen surströmmingens.

Sonen försvann till altanen tillsammans med mormor och såg ordentligt äcklad ut.
- Hur kan ni äta det där? Det är ju vidrigt!
- Nej, två miljoner flugor kan inte ha fel, sa jag och försökte vifta bort dem så gott det gick.

Jag åt bara en strömming idag tillsammans med tunnbröd, lök, mandelpotatis och årets nyhet till bordet, messmör. Sällskapet var mycket trevligt, vädret bjöd på sol och pappa hämtade en ny sak han hade köpt, ett litet vattenfall i plast på ca 12 cm som han ville att vi skulle beundra.

När vi senare kom hem så fick jag efter ett tag paniksug på Sibylla-korvar och fick med mig sonen till affären där jag hade sett dem tidigare och då tyckt att det var lite onödigt att köpa. Jag fick burken till halva priset eftersom den var lite bucklig och för att det inte fanns fler exemplar, sen cyklade vi hem och jag meckade ordning min lilla kvällsupé.

Tre salta rätter inom loppet av tjugofyra timmar gör att man måste komma ihåg att ta med en stor flaska vatten till sänggåendet. Annars är det risk för att man drömmer konstigt och/eller inte orkar gå upp att dricka. Världsliga problem kan tänkas, men onödigt att utsätta sig för ändå.

Augustikväll

2007-08-19T02:27:00.000+02:00

Jag har inte en aaaning varför någon ville placera en burk med tonfisk i olja i grillen, det small som fan i alla fall och jag blev rädd och trodde att var ett attentat, men det var det ju inte. Men någon fick i alla fall gå in och rensa öronen och få hjälp av sin flickvän att tvätta sina glasögon länge och och väl.

- Vilken djävla smäll! upprepade en halvpackad och chockad pappa gång på gång. Och det var bara att hålla med.

Annars var det en lugn och trevlig kräftskiva. Vi åt, snapsade och sjöng lite och jag var inte den som drev alla som vanligt. Cicci sa att hon och hennes pojkvän skulle styra upp en blinddate med en kollega till dem, jag skrek direkt nej när de berättade att han var av skånsk härkomst, men det struntade de i för de tyckte att han skulle vara så bra för mig. Så vi får väl se om det dyker upp någon skånsk kriminalare på gården, skrattar bara tills vidare

Gode Gud!

2007-08-18T00:38:00.000+02:00

Man får tro på det man vill, så därför kommer jag gå ur Svenska Kyrkan.

Jag är döpt, konfirmerad och vigd i den protenstanstiska kristna tron, men upplever mig icke sådan som den läran säger. För mig finns Gud, dessutom är jag övertygad om att Jesus var Guds "son" och kom till oss som ett språkrör, men det mesta annat i böckernas bok köper jag inte. Religiösa teorier som bestämmer hur folk ska leva förkastar jag överhuvudtaget.

Det finns åtminstone fem religioner som tycker att det som är de sanna och människor som råkar födas i dessa länder/världsdelar som de tillämpas i lär sig rent kulturellt att just de har rätt.

Men hör här, alla vi svenskar som råkar döpas till kristna, hur många av oss håller med om vad som står i Bibeln? Är vi miljontals som tycker att vi ska leva efter Guds Bud och gör det?
Nej, vi är väldigt få som lever som vi döptes, men vi utnyttjar helger och klämdagar och kräver rättigheter som inte finns att hitta i Bibeln som goda kristna. Även de mest ortodoxa kristna har ju fått lov att anpassa sig efter samhällets utveckling. Det är väl nästan bara Amish-folket som lever som de lär och det är heller inget för mig.

Bibeln, min infödda religiösa intruktionsbok säger bland annat att kvinnor ska tiga i församlingen, (så tror inte jag att den Gud jag tror på har sagt, för mig älskar Gud alla oavsett) gejjar är orena och skall ovändas, (omvändas för vilken skull, och varför?) vi skall icke ha begärelse till vår nästas hustru/hus/whatever, men det har vi ju och bryter alla Guds bud omgående.

Därför tänker jag gå ur det kristna samfundet för att det inte står för något som jag är. Man kan get ourselves en egen religion. Där alla oavsett kön eller kultur kan gifta sig med varandra.(om det nu är så viktigt) Inga sakrament kommer att styra, utan bara tron på Gud som "person" eller kraft kommer att vara viktig om man så vill och då slipper man be om nåd eller bli tvungen att skriva på namninsamlingar, försöka påverka politiker o dyl.

Skrifterna i t ex Toran, Bibeln och Koranen ger oss också bara "tvångstankar" om att vara normala som de har bestämt. Vi har många profeter idag som vi vägrar att lyssna på bara för att de är flummiga, men då undrar jag varför det var mindre flummiga för 2-3tusen år sedan, och om hönan eller ägget kom först, eller om The Big Bang skapade alltet. Men vem/vad skapade då det där som satte i gång allt?

That´s the question, and may God bless you!

Med kärlek

2007-08-16T13:16:00.000+02:00

Min mamma är en fantastisk person på alla vis. Hon är jordnära, praktisk, ironisk, omhändertagande och väldigt rolig av sig, även fast hon har haft kronisk smärta sedan 1977.

Under en rutinoperation skar man av en nerv i hennes ben som sedan inte läkte ihop, det gjorde att benet sedan det ögonblicket tror att det blir skuret i varje sekund. Man kan bara försöka föreställa sig hur hemskt det är, men man kan aldrig förstå.

Människor omkring vår familj frågar fortfarande "blir du inte bättre?", "är du sämre nu?" och en massa andra underliga frågor. Jag förmodar att man frågar så eftersom det inte syns om hon inte drar upp kjolen eller byxbenet, det syns annars inte utåt för mamma Birgitta försöker vara så aktiv som möjligt för att "glömma" smärtorna. Det är väl antagligen därför folk reagerar när hon ändå kan man röra sig, hjälpa andra, baka, skjutsa barnbarn,bjuda på middagar eller gå på stan trots sitt grava handikapp.

Alla läkare och professorer hon (vi) har mött genom åren har både skakat på sina huvuden, men också "dömt" henne till ett fortsatt liv i rullstol, för det ska inte gå att leva på det viset hon gör. Men det har hon gjort, ty envisare kvinna än vår mor går inte att finna, tack och lov! Den här skadan i benet har också försämrats då den avskurna nerven har som en garntråd liksom repat upp sig och fortplantat smärtan i närmast hela den vänstra sidan av kroppen. Det har bidragit till att mamma sammanlagt sover mindre än tjugo timmar i veckan och det är klart att hon känner sig slut och tappar orken, men på något sätt lyckas hon ändå orka vidare.

Vi har sagt åt henne att börja klaga så att folk ska fatta att hon mår dåligt och sluta att be om en massa tjänster, men hon anser att det blir hon inte bättre av och så säger hon något sarkastiskt så man inte kan låta bli att skratta. Hon tror också att det kanske beror på hennes eget sätt att leva, att fylla dagarna med allt möjligt, (som inte borde gå) är orsaken till att hon har överlevt.

Du har överlevt för att du har intressen också, mamma! Blommorna, datorn, pokern, fotograferandet, mp3:n och oss andra. (vi är ju förresten inget intresse, men du intresserar dig alltid för vad vi gör)

Även om jag vet att du inte tycker om att stå i fokus, så jag vill ändå tacka dig för allt du har gjort för mig och min familj! (ty jag vet att du läser min blogg då och då) Och för alla roliga citat du har leverat genom åren, ditt fördomsfria sätt och framför allt för ditt fantastiska djävlaranamma som fått mig att se klarare på livet och hjälper mig framåt!

Jag älskar dig, mamma!

Man undrar

2007-08-15T22:10:00.000+02:00

Marianne och jag simmade på varandra häromdagen. Vi hejade som vanligt på genom att göra våran grej. Det är ingen highfive och krocka näve-ritual, utan vi sjunger helt enkelt samtidigt en vers om varandras namn, hur fula de är, i cirka sju sekunder därefter kan man börja prata.

Hursomhelst stod vi och trampade vatten och småsimmade lite och förhörde oss om läget. Jag talade om att jag hade bloggat om henne, om den gången hon blev förnärmad i en annan bassäng och vi skrattade och glömde bort att vi var i en motionsimningsbana, men kom på det när vi fick arga blickar av förbisimmande. Då tittade vi på varandra, spärrade upp ögonen och började asgarva som om vi var fjortisar igen. (här följer det blogginlägget) http://kazanna.blogspot.com/2007/01/det-r-inte-alltid-man-knner-igen-folk.html

Då man nästan enbart träffar gamla vänner av en slump vart femte eller sjunde år så finns det så mycket frågor, men det är oftast samma som man undrade förra gången man ställer. Man granskar i stället blicken hos henne/honom och tittar efter de bekanta gesterna och blir nöjd när allt är som det ska, det vill säga att person ifråga är sig lik. Sen efteråt när man har skiljts åt kommer man på allt man skulle ha frågat om.

Undrar om jag fortfarande är bekant för andra.
Eller tycker de kanske att man är alldeles för bekant och hade hoppats att man hade förändrat sig. Kan det annars vara så att de i stället för (som jag brukar tänka och läsa in andra), fullkomligt skiter i en och vill gå/åka/simma/cykla iväg och hoppas att vi aldrig mer råkas. Sånt vet man ju inte.

Man blir elak när man inte får sova eller förlorar

2007-08-10T21:27:00.000+02:00

Idag har det varit backgammon för hela slanten. Mår man bra spelar man BG, men mår man illa så spelar man det definitivt för att glömma och eller inte låtsas om det.

Det är så mycket känslor som är inblandade när det gäller spel. Inga privata sådana kommer dock ifråga, utan det är blod, krossa och "varför-vinner-den-fast-jag-är-mycket-bättre? och f*cking-dator-simulator" osv. Man kan komma att halvhata och därmed bli tvungen att acceptera att man nog är en dålig förlorare trots allt. Den sämsta förloraren alla kategorier är för övrigt min syster, många spel och kortlekar har åkt i golvet genom åren på grund av anledning.

Idag skickade hon för övrigt ett citat (bilden här uppe) till mig, vi pratade nämligen igår när vi satt och fikade på stan om folk som bestämmer sig att ha det värst, som inte vill bryta sitt mönster och som lägger sig som ett mörkt täcke över en och inte är intresserade över hur man mår, även om de frågar. Sådana har jag bestämt mig för att dissa, eller helt enkelt undvika för alla har sin skit och man kan inte jämföra lidanden.

Man får göra sitt val, eller som min lille förskolepojke J sa en gång i tiden; "Man får ta den Batman man får här i världen" (när han fick en ful plastdockebatman och inte ville vara otacksam). Om någon vill klaga är jag nog inte den rätta att vända sig till, om det inte har varit en Hard days night eller om har råkat låna mina skor av misstag.

Från tio till nästan sexton år

2007-08-05T00:19:00.000+02:00

Min skola var omgärdat av murar och stängsel, som någon slags Eminen-school och mellanstadiet var jämnat med marken bara så där. Jag hörde också av min syster att vår skola numera profilerade sig som Stadens Skola, men ni vet inte ni som bestämmer, ni har ingen aning om hur det var på den tiden då Harry Larsson var rektor, då Eje var fys/matte-lärare 0ch Lennart Undvall skrev själva böckerna till högstadiets NO-böcker, i hela minst Sverige.

På eninemspråk säger jag bara fakkoff, för på vår tid var det livat, ty elever och de som "hälsade på" på kvällar och helger syndes och hördes alltid, men inte behövdes några murar för det.

Too pretto, Västerås Stad, skäms på er! Jag kan bara cykla förbi min gamla skola numera, men inte trampa runt på skolgården längre för att andra har förstört och sånt trodde jag bara att man skyllde på i USA, inte i Europa och i Sweden.

Ro

2007-07-31T17:41:00.000+02:00

Insjövattensdoft är sumpig, men gör mig mer glad än havsluft eftersom den påminner mig om den sammansatta lukten av bland annat lövmaskblod, termoskaffe och plasten från öskopan på botten av båten som pappa och jag var ute med i ur och skur. Det var roligt, tryggt och spännande att sitta i fören och skrikberätta om allt vad man såg till pappa.

Vi åkte till grund och holmar med kast och pimpelspön och pappas egentillverkade tackel. Abborre skulle vi ha och vi följde efter måsarna där de dök som mest för där var det påslag, sa pappa och så stannade han motorn och bad mig slänga i draggen. Jag undrade en gång om det var isberg, de där stora stenarna utanför krafvärmeverket, och pappa Sven skrattade och sa javissörru, men så berättade han att det var fågelskit och måsarnas bästa rastplats.

När det var vinter så åkte vi bil någon mil utanför stan och promenerade sedan flera kilometer ut på isen. Pappa borrade upp hål och struntade för det mesta att ta bort issörjan med sleven, utan använde bara händerna. Jag kom att bli likadan, köldtålig, och har till priset av detta fått händer som ser ut som de är tio-femton år äldre än resten av kroppen.

Igår när jag gick längs mälarstranden drog jag in sjölukten och tänkte på att jag längtade efter att "vara där ute" igen. Att jag vill sitta som min pappa gjorde, med en cig i munnen, mugg kaffe i handen och sakta veva in reven och titta in i solnedgången. Jag förstår nu som vuxen att det är bland det mest meditativa man kan uppnå om man heter Sven eller Suzanne och har svårt att vara stilla. Det är då, med kastspöt och siluetten över stan man inte behöver säga något, man förstår allt ändå.

Ingmar Bergman och de andra grabbarna

2007-07-30T18:49:00.000+02:00

Datum 2002-08-28

Ingmar Bergman är så rolig!
Han är inte dummare än att han fattar varför man vill göra en dokumentär omkring hans sista filminspelning.
- De tror väl att jag snart ska dö, ha ha! sade han på en presskonferens.

Vidare tyckte han att Lukas Moodyson är ett geni och filmen Fucking Åmål ett felfritt mästerverk. Jag har Bergmans biografi "Laterna Magica" hemma och läser den med några års mellanrum för den är så djävla rolig. Ordet Kinematograf förekommer ofta och hans dämoner också. Det är tack vare dämonerna och det första ordet som han blev konstnär, förutom kvinnornas medverkan, förstås.

En annan intressant koooonstig konstnär var Strindberg. Han tyckte synd om alla människor och var ständigt missförstådd av kvinnor, men han hatade dem inte, som många tycks tro. Inte mer än andra män har gjort eller gör. Han kom bara inte underfund med dem.

Lundell, Taube, Cornelis liksom Plura m. fl har/har haft samma dilemma. De lovsjunger kvinnan samtidigt som de skakar på sina huvuden. Ja, ja, texterna, musiken och filmerna har i alla fall skapats utifrån deras förvirrade tankar om kvinnan. Och det är ju bara utmärkt!

Äntligen Sommar!

2007-07-24T21:16:00.000+02:00

Helt plötsligt fungerar min mediaplayer och jag kan lyssna hur mycket jag vill på Sommar-programmen. Ulf Lundell som var den första sommarprataren i år hittar jag inte. Vill han inte ha en repris?

Jag börjar med Mark Levengood, men blir för en gång skull lite besviken då han faktiskt upprepade den där historien om penispastan som kastades ner på Johan Ulvessons terass. Jag fortsätter att välja och vraka och trycker på Michael Nyqvist och blir sedan sittande med handen i hakan och armbågen på byrån och lyssnar på hans förtrollande röst och vändpunkter i livet.

Sen blir det Martin Kellermans tur, Rockys skapare (serien, alltså). Han talar om sin omatematiska sida och sin kärlek till att teckna. När jag tittar på hans bild på Sveriges Radios hemsida, så kommer jag på mig själv att jag verkligen gillar killar som är födda i början och mitten av sjuttiotalet. De är så har en annorlunda och "ny"syn på livet, tycker jag som är född tio år tidigare. Det är inte konstigt för dem att även tjejer/kvinnor kan göra si eller så, och de är också bekväma i sina stubbade eller rakade huvuden för det har oftast inte bara berott på att de skalat av sig för att de hållit på att bli flintskalliga. Sjuttiotalskillarna är härligt cyniska och jag längtar efter att Magnus Betnér kommer att få ett Sommarprogram, men det är inte säkert att SR vågar sätta honom i etern och för han kommer att tala sanning.

Till dess ska jag först lyssna på Erland Josephson och hoppas på att han kommer berätta några spännande anekdoter om honom själv och Ingmar Bergman. Sen tyckte min syster att jag kunde på höra Göran Zachrisson och det kommer att bli en blandad upplevelse, eftersom jag bara tänker mig honom som en lugn bakgrundsröst till golfprogrammen på teven. Har man bara av en händelse råkat slagit på Eurosport, så är det nästan omöjligt att byta kunna byta kanal om han är där och refererar tooourerna.

Kvinnorna då? Är de inte intressanta? Jo, på dem lyssnar jag i morgon kväll.

Halvtapetserat pga anledning

2007-07-23T21:23:00.000+02:00

Jag såg den förslagna och tjuvaktiga skatan idag igen. Den satt som vanligt på muren, blinkade lojt med ögonen och spanade ut över gården. Eftersom det var en mulen dag och inte en människa hade suttit ute i trädgårdsmöblerna, så fanns det inga godsaker att hämta, så hon (?) flaxade iväg mot nya gårdar.

Själv flaxade (nåväl cyklade då, fast det är väl nästan samma sak) jag ner på stan idag för att göra lite ärenden. REA överallt, överallt! Jag hindrade mig själv att gå in i några andra som helst oplanerade butiker för att inte falla för frestelserna. Man vill ha linnen, klänningar, byxor, toppar, handväskor, skor, handdukar, gardiner, dvd:n, cd-skivor och allt möjligt.

Då jag passerade hobbyaffären så gick jag i alla fall in, och kom ut med diverse saker som jag fyndat med 70 % rabatt och tröstade mig med att det inte var en kläd/inredningsaffär jag hade handlat ifrån. Tyget jag köpte täcker nu en tredjedel av min sovrumsvägg och jag har servetter och inslagningspapper för en tid framöver. Plus en kakburk.

By the way, för att det har börjat att regna

2007-07-14T20:26:00.000+02:00

För cirka tio,tolv år sedan satt jag i en buss på väg mot Stadsgården och en tripp ut på Ålands hav. Busschauffören hade ett favoritblandband på och precis innan vi kom till skylten som visade Rinkeby upp till höger, så observerade jag vad det var för låt som just spelades och i samma ögonblick tittade jag också ut och såg killen någon sekund. Han drog sin luva över huvudet och klev med långsamma, lite sorgsna, men beslutsamma steg över den öde fotbollsplanen. Det regnade och var en trist dag i oktober, jag skulle festa på en finlandsbåt, men vart var han på väg? Jag blev omedelbart dödsförälskad i honom.

Låten som spelades var Streets of Philadelphia och jag ville hoppa av bussen och kasta mig i hans famn och aldrig lämna honom, aldrig. Hela reflektionen tog mindre än fem sekunder, men den påverkade mig på många sätt en lång tid framöver. Jag grubblade på den följande båtresan, jag analyserade i flera år och kom till slut till någon slags insikt.

Bruce Springsteen som skrivit låten har aldrig varit någon favorit för mig. Jag minns att folk köade framför konserthuset i Stockholm, de sov för att vara säkra på att få biljetter till hans konsert, och jag visste inte ens vem han var, år 1980. Jag var visserligen bara sjutton-arton år, men hade full koll (trodde jag) på all musik och hade flyttat till huvudstaden av olika anledningar.

Men när Streets of Philadelphia blev soundtracket till filmen "Philadelphia" (se den!) (jaja,men se den igen då!), så spelades den på repeat på min bandare från 1993 och framåt. Jag såg en luvtröjkille som gick över en fotbollsplan framför mig, som jag blev kär i, och allt var sorgligare än själva filmen för det skulle aldrig bli vi.

Nu har jag den på datorn och i Mp3:n och kan bara spelade den vid regn. Jag tänker på alla möten, eller de som komma skall och söker på Youtube för att hitta en länk och lägga in här och finner ett videoklipp som jag antar är originalet till låten och lovar att jag aldrig sett den tidigare. Är heller inte påverkad av Mr Springsteens hoodie som rekvisita till mina drömmar, eller tror på slumpen.

http://youtube.com/watch?v=9L9_8vwx2w8

A new point of view

2007-07-07T19:46:00.000+02:00

Jag tror inte jag har åkt raggarbil sedan jag var ung, men igår fick jag i alla fall det stora nöjet att vara passagerare i en ljusblå Dodge-61 som min kompis Sussi helt plötsligt och lustigt fick förfrågan om att köra. Denna kvinna har typ alla körkort man kan ha, så jag satt tryggt där bak i bilen och kunde koppla av som vilken raggare som helst.

Jag moonade såklart inte, satt bara och vinkade till folk som satt bänkade efter vägen. Målet var "Campingen", där bilens ägare hade sitt sällskap, husvagn och det obligatoriska förtältet. Där hamnade vi också så småningom och det blev lite party, party och mycket senare en lång vandring tillbaka till stan.

För intresserade finns lite foton i min bilddagbok.

http://kazanna.bilddagboken.se/

Morgon

2007-07-01T03:45:00.000+02:00

Klockan är 04.50 när jag skriver detta och det är lika ljust ute som om det vore 16.50 på eftermiddagen.

Jag spelar poker och borde väl sova, men jag kollar ljus och kort och hoppas att få vinna ihop en semesterkassa till mig och ungdjärparna. Fåglarna har varit vakna sedan länge och gapar om jag vet inte vad, men den beräknande skatan som snodde bröd av oss tidigare i kväll varken hörs eller syns till. Han är väl helt slut efter sina raider där han(hon) slog sina lovar omkring och lurade oss.

Morgonen randas till ännu en underbar dag i paradiset och man borde sova, eller helt enkelt fortsätta att vaka in den första dagen i juli år 2007.

Lyckat

2007-06-30T23:51:00.000+02:00

Även om det skulle ha regnat, så skulle vi ha grillat. Jag hade liksom räknat med det, men stod ändå i köksfönstret och såg ut i spöregnet och bad "snälla, snälla sluta att regna" medan röken från min cigarett stog stilla i luften.

Och ta mig sjutton så slutade det att nederbörda! Omkring klockan 17.30 sprack himlen upp och jag räknade procent blått mot grått och klappade förtjust händerna och gick ner för att torka av utemöblerna.

Min son in law var grillmästare och vi övriga satt och väntade på käk och sjöng/spelade under tiden. Morfar gjorde några "Michael Jackson-moves" då och då (han gör så när han trivs) och vi andra trivdes ändå och kommenterade både väder och annat.

Sannerligen säger jag eder, att familjen gott folk, Familjen är det viktigaste!

Say no more, over and out.

Apropå allting

2007-06-29T19:35:00.000+02:00

Man ska nog komma ihåg att ingen är ett fuckface förrän man bestämmer sig att den blir till ett sådant. Jag menar bara det att hon eller han är ju bara en varelse av kött och blod ,(liksom oss själva)och bildar man sig den uppfattningen om denne, ligger nog problemet mer hos en själv än på personen man är arg och/eller besviken på.

Man tillåter och accepterar att bli kränkt och förnedrad, ty man kan faktiskt med ens fria vilja säga: NEJ, hit men inte längre! Och tro det eller ej, att det är fullt möjligt att använda hjärnan och lyssna på Stadshusets klockor eller vilka varningsklockor det nu är som ringer och varnar att: STOPP, DET BLIR INTE BÄTTRE, SNARARE SÄMRE!(eller rättare sagt det ringer ju för fan för KRIG!)

Men varför lyssnar man inte?

Jo, för man vill ju så gärna. Att det ska bli bra. För även om man har cyklat omkull på samma sätt och så många gånger, så kanske det fungerar denna gång. Men det är just det som det inte gör! För det är typ inte cykeln eller fuckfacet som det är fel på, det är snarare en själv eftersom man upprepar sitt eget mönster hela tiden. Cyklar omkull och skrapar upp hela kroppen, eller låter sig såras och får ont i hela själen...

Vad ska man göööööra då? Sitta hemma själv och glo, kanske?
Ja, varför inte? Vad är det för fel på sitt eget sällskap? Känner man inte sig själv så mycket att man är trygg att vara ensam med sig själv så bör man nog göra det först. Sitta och glooooo. Och ta reda på vem man ääääääääääääär. Det är mycket viktigare än att försöka luska ut/ göra andra till lags tills man blir överkörd och bitter och till slut börjar kalla folk för fuckface eller andra otrevligheter.

The thing is, att man "går på" (eller hoppas på/drömmer om) saker som man själv föreställt sig, och när det inte blir som man själv hoppas så är det lättare att skylla på andra. På dem som inte ens var med och planerade ens egna film/pjäs.

Om jag känner mig själv då? Nej, men jag tänker, tänker och tänker på vad/när/hur och varför saker gått fel i mitt liv och kommer på att den enda gemensamma nämnaren är att jag var närvarande alla gånger det hände mig något. Och där skulle jag till och med få medhåll av Dr Phil.

För övrigt ska vi grilla i morgon och det ska bli så roligt!

PM

2007-06-26T22:29:00.000+02:00

Rapport från isoleringen.

Vaknar alldeles för tidigt, gör kaffe och slår på datorn. Surfar mellan de olika tidningarna, ögnar bara, vill slippa bli upprörd och går i stället till en spelsida under mina Favoriter.

Spelar backgammon. Vinner den första med gammon, (blir nöjd) vinner den andra utan gammon och nöjer mig med det. Tänker att jag ska samla positiva poäng idag (förutom själva gamerankingen, men losar sedan fem gånger i rad. Killen jag spelar mot sitter i NY och studerar foto, klockan är omkring fyra där säger han och han ska till sin skola och få printa ut sina sista bilder till sin portfolio trots the vacation.

Vi pratar relationer. Att man inte kan "paxa" andra människor och jag säger att det är väl synd, för då hade jag paxat för längesen. Han undrar om jag menar någon särskild och jag frågar om kändisar räknas och det tycker han.

Al Pacino som ung i Gudfadern, säger jag. Jo, han var stilig i den filmen, håller killen med om. Du då, frågar jag. Kanske Audrey Hepburn som ung, tycker han. Fast sen ändrar jag mig till Sawyer i LOST, men det vet inte han vem det var så han googlar på honom och tycker sådär. Sen skriver killen som är från Sverige, men är i NY och snart klar nyhetsfotograf, Godnatt. Det är roligt, så jag LoL och skriver godnatt också, tar sedan en paus och röker i fönstret.

Ser hur skitiga utemöblerna är där ute och bestämmer mig för att gå ner att torka av dem senare. Hämtar mer kaffe. Kollar min familjs och vänners bloggar. Ler. Mer positiva poäng och såret har torkat sedan igår också. Ringer husläkaren och sköterskan som rådgiver tycker att jag "ska vänta och se, eftersom såret verkar läka bra och att jag inte har hög feber". Min mamma ringer, vi småpratar och jag gnäller lite. Skönt.

Backgammon igen, hej å hå. En bekant från spelsidan kommer in och vi har trevligt. Spelar och spelar och spelar och spelar och spelar. Vinner bara två gånger. Det gör inte så mycket för han är en rolig prick! Jo, det gör det väl. Nu har jag sämre ranking.

Gör nytt kaffe.

Värmer mat i micron och går ut. Sitter i skuggan och läser gårdagens blad. Sant! Somnade med den på magen igår natt så nästan allt fanns kvar att läsa. Pratar i telefonen bra länge. Blir yr när jag reser mig, tänker vad nu då och går upp till isoleringen igen. Hejar på mina ungdomar som har vaknat. Ler. Mer plus.

Eftermiddag och kväll. Registrerar mig på en pokerturnering, går uruselt för folk är fiskar. Kollar upp när Delsbostämman tilldrager sig och finner att den är i helgen. Blir så besviken, så besviken. Kan ju inte då! Mycket minus.

Tittar på näsan med olika speglar. Tycker att det bara ser ut som om man skulle ha cyklat omkull nu. Skriver rapport från isoleringen. Gör kväller.

Pajas

2007-06-25T21:40:00.000+02:00

Jag skulle vilja påstå att jag för tillfället är väldigt isolerad. På självaste midsommaraftonen kände jag mig lite hängig och mot kvällningen började det sticka i och omkring min näsa.

Jag anade oråd och mycket riktigt utvecklades det till att bli det jag misstänkte, en jättelik impetigoinfektion med varfyllda blåsor. Två gånger tidigare har jag drabbats av samma sak, midsommaren-02 och för cirka tre år sedan och det är ingenting att "lajja med". (som man sa när jag var barn) Det är en förnedrande åkomma eftersom man mycket riktigt blir isolerad. Jag tycker extremt synd om mig själv eftersom jag varken kan träna, (det är farligt vid infektioner) sola (man ska inte exponera såriga näsor, inget UV-skydd hjälper), eller umgås med folk. Och det är dessutom fruktansvärt smärtsamt.

Då jag hade vissa viktiga tjänsteförrättningar idag, så var jag tvungen att ta mig ner på stan och jag kan lova att folk fick något att tissla, tassla och göra korstecken omkring. Jag försökte se oberörd ut och pratade i handsfree för att avleda mig själv från uppmärksamhet, men det såg antagligen ännu löjligare ut. Vad hade jag där på stan att göra när folk började fira sin första semestervecka och på grund av vädret inte kunde göra så mycket mer än flanera i City? Gå omkring med lepra/clownnäsa och skrämmas på det viset.

Redan igår tog jag för övrigt lite bilder och skickade till ett par av mina vänner som både skrattade och tyckte fyfan. Idag fotade jag nya som jag naturligtvis sände iväg eftersom jag ville bli omsyndtyckt (och ansåg att jag inte skulle behöva dras med det här själv och tyckte vad är ens vänner till för egentligen? De betackade sig hursomhelst för fler och ansåg att det gick att berätta verbalt, utan en massa äckliga bildillustrationer. Min rara mor kom i alla fall hem till mig med alsolsprit som ska torka ut eländet och käre far ringde och undrade om hur det hela förlöpte och om jag hade ringt någon läkare. Och det ska jag göra i morgon för nu börjar febern stiga känner jag.

Så. Alla eventuella planer får läggas på alsolsprit och is, det blir inget rajtantajtan för min del. Det blir isolering och rökning i fönstret och rastgården utanför får jag enbart skönja bakom min gardin. Så kränkande och så boooooooooooooooooooooooring!

I slutet av det andra kvartalet

2007-06-23T20:02:00.000+02:00

Snart har halva 2007 gått, (ja, till och med mer än halva första decenniet av tjugohundratalet har passerat) och jag har liksom Roland i "Torsk på Tallin" kommit till insikt om att efter regn kommer solsken, men håller även med Murphy vad det gäller hans lag.

Jag försöker också att efter hand pricka in mina önskemål om sommaraktiviteter, och det är inte så svårt eftersom de är ganska anspråkslösa.

Här följer några som jag har betat av:

- Grillat

- Fikat på uteserveringar

- Druckit öl och vin på andra uteserveringar

- Legat i en hammock

- Köpt en ny kjol

- Solat

Och de som jag inte har gjort ännu:

- Badat

- Varit på semester

- Åkt båt

- Lyssnat på Sommar-programmen i P1

- Spelat bangolf/kubb/boule/badminton

- Slumrat i en hängmatta

*Apropå Murphys lag, fick nyss veta att jag har missat två av de som jag verkligen hade sett fram emot att höra på som sommarpratare, nämligen Ulf Lundell och Mark Levengood. Då jag nyligen klickade mig fram till SR:s hemsida och skulle lyssna på repriserna, så gick det inte för min mediaplayer fungerade inte och det var omöjligt att ladda ner Real Player.

Som om inte det skulle räcka så får jag tvätta för hand om jag ska ha några rena kläder. Jag törs nämligen inte gå ner i vår tvättstuga eftersom grannarna har berättat om kloakråttorna som sitter där och fräser vid avloppsbrunnen. Killen som bor under mig sprang och hämtade sin digitalkamera och dokumenterade det hela och ville få hit en skadedjursreglerare, men det gick inte för det är ju stoooorhälg då finns det inga skadedjursreglerare att tillgå.

Så i stället för Uffe, Mark och rena kläder, muntrar jag upp mig genom att kolla på avsnitt ur serien Hjälp! som gick på Tv4 i vintras. Det jag skrattar mest åt är klippen om Mona, Örjan och Benjamin (Sissela Kyle, Johan Rheborg och Felix Herngren) som är bland det roligaste jag har sett.

La Vie

2007-06-14T18:47:00.000+02:00

Jag har suttit och redigerat gamla dagboksanteckningar från 2000 och fastnat på det. Åren har runnit iväg som man brukar säga och händelser har av naturliga skäl avlöst varandra. Det man aldrig skulle ha drömt om hände, och det man drömde om blev i alla fall vid några tillfällen till verklighet.

Så under tiden jag fastnade så bestämde jag mig för att sluta planera så mycket i fortsättningen, (förutom de nödvändigaste åtagandena) för hela livet är ett enda stort Que Sera Sera (Whatever Will Be, Will Be) och vad som helst kan hända. Och då är det bäst att man har sina ögon och öron öppna, för det vore ju synd om man missade alltihop bara för att man höll på och planerade för annat.

Nästan minusgrader

2007-05-31T22:21:00.000+02:00

Kalla vindar, och en försommar som bara visar sig ibland för dagen.

Man talar ju om det Globala Klimathotet men jag vill påstå att det inte bara är vädret med sina kalla vindar som är skrämmande. Människans uppförande de senaste (åtminstone) tio åren har blivit hemskare än någonsin. Bara jag, jag och så jag igen.

Jo, man pratade om det på 60-och 70-talen också, men det har bara blivit värre. Man köper, roffar, surfar, spelar, konsumerar, kastar bort och blundar. Finns inget att se annat än om man vill ha något.

Mår illa.

Man trycker bara på dagens datum

2007-05-29T18:01:00.000+02:00

Jag kan inte ta kort med min egen kamera på min egen kamera, så därför ska jag försöka att beskriva den.

Den är något större än en tändsticksask, tar usla bilder, besitter små andra egenskaper som jag inte listat ut hur de funkar ännu och har en behändig liten nyckelring på sidan.

Sannerligen borde jag köpa en ny kamera och det snarast, då fotografering alltid varit ett av mina stora intressen. Till dess fortsätter jag att dokumentera med den och får kanske skämmas lite över kvaliteten på bilderna, då jag här och nu berättar var man kan titta på dem från och med idag.

http://kazanna.bilddagboken.se/

Hoppas därmed på bidrag till en ny kamera!

Försäkringskassan informerar (och djävlas) igen!

2007-05-28T22:21:00.000+02:00

Vad skönt att Försäkringskassan inte har kvar sin äckliga "reklam" på tv mera! Men vilken otur att de fortfarande har personal som försöker göra livet ännu surare för människor när de är allmänt otrevliga och kränkande. Det kanske har något med att göra med att man håller på att varsla om uppsägning och/eller omplacering att de blir som Qruella de Ville.

Lägger in ett av mina gamla blogginlägg från december 2006 igen, bara för att.

"Om du blir sjuk är det viktigt att avgöra om du på något sätt ändå skulle kunna fortsätta att arbeta. Det är nämligen arbetsförmågan, inte sjukdomen som bestämmer om du har rätt till sjukpenning eller inte.."

Försäkringskassan/politikerna/eller vilka det nu är, spelar in små filmer som rullar på tv. I båda filmerna jag hittills har sett så är det djur inblandade. I första filmen får en lantbrevbärare hjälp med att lämna posten av en hund och i den andra trailern om människor som faktiskt kan jobba 50%, klipper en kvinna en massa får. I den sista sekvensen i samma film, ser man fåren står kvar på ängen, var och en rakade till hälften av kroppen.

Vad vill man med de här filmerna? Få oss sjukskrivna att tänka efter, entusiasmera och påverka oss att vi det skulle vara utmärkt att skaffa ett husdjur som kan fungera som avlastning, och på så sätt få tillbaka oss till jobbet?

Vem/vilka fick idén till filmen om fårklipparen? Kvinnan ser som agerar ser psykotisk ut och lyckas klippa nio år till hälften. Hon står och flinar i en ful mössa, ser nöjd ut och rullar sedan vidare i en gammal, djävla folka-picup med flaket fylld av ullkorgar.

Vad kommer nästa trailer "Om du blir sjuk är det viktigt att avgöra om du på något sätt ändå skulle kunna fortsätta att arbeta..." handla om?

En utbränd undersköterska som har med sin katt som de döende gamla patienterna får klappa under tiden de får vänta med att inte bli vända i sängen för att inte får liggsår? Eller en tjänsteman med diskbråck som får ha siberianhusky (draghund) med sig för att släpa kopieringsapparaten från korridorentill hennes/hans kontor. På det viset får de saker gjort till minst 50 % eftersom de fortfarande kan svara telefonen med handsfree.

Seriöst Staten, sluta upp med att förlöjliga oss med dessa fullkomligt idiotiska filmer! Vi är den svenska befolkningen som har jobbat, slitit, pluggat, har varit/är småbarnsföräldrar/tonårsföräldrar som har hamnat i olika sjukdomstillstånd och verkligen inte frivilligt har ont i kropp eller själ eller både och.

Lägg dessa pengar på att förkorta t ex vårdköerna eller gör empirisk forskning varför människor idag bara blir sjukare och sjukare!

Jag har aldrig behövt löshår tidigare

2007-05-22T21:14:00.000+02:00

Idag blev jag halvskalperad.

Jag skriver halv, då det inte följde med något köttstycke efter att tjejen "masserat" mig färdigt. Styrlund hade bjudit på lunch (och retade som vanligt upp sig på en person med talfel, men denna gång påpekade han det inte till den det gällde tack och lov), sen blev det en givande shoppingtur för samme man, själv hittade jag inget och det hela slutade sedan så lämpligt i varsin massagefotölj som man hade placerat och hade demonstration av utanför Clas Olsson´s entré. "Huvudaffären" ligger annars i samma byggnad och är en liten oas för trötta och slitna ryggar.

I godan ro låg vi och lyssnade på den trevliga lilla människan som ville kränga oss dessa stolar för en massa, massa pengar och lade in lämpliga frågor om delbetalningar. Den unga kvinnan erbjöd sig dessutom efter ca en halvtimme att göra en så kallad "tapping" med en apparat som skulle medfölja om man köpte en stol till ordinarie pris. Den liksom knackade en på musklerna, åtminstone var den gjord för att göra så, men demonstratisen som höll i den lyckades få in den i mitt hår och hon blev hysterisk.

Jag förhöll mig lugn och bad henne trycka på STOPP, men hon var så chockad att hon istället ökade på hastigheten. Det brände i min hårbotten och jag såg inre bilder om att jag skulle få en stor och kal fläck på huvudets högra sida.

- Förlåt, förlåt...förlååååt!
- Tryck bara på stopp!
- Vänta...förlåt..hjälp!
- Aj, aj!

- Så. Hjälp, sitt bara still jag kommer få loss det, sa hon när hon till slut när lyckades få stopp på den efter ungefär sju långa sekunder. På samma apparat hängde det en hel del hår som skulle räcka till extensions och jag kände efter i huvudet men fick dessbättre bara handen full med ännu mera hår, i stället för blod som jag hade misstänkt.

Styrlund låg fastklämd i den andra stolen och asgarvade, jag kunde inte annat än att falla in i skrattet medan den stackars chockade tjejen stod kvar och upprepade ordet förlåt. Hon tillade också att det var tur att det var en sån snäll och förstående kund som hade drabbats, för jag var verkligen den första som hon hade lyckats trassla in håret på. Och jag tänkte "jaså, säger du det, jag är inte ett dugg förvånad över att det hände mig och det kommer hela min familj att hålla med om när jag kommer att berätta detta".

Sen hade jag tovor i näven i flera minuter, långa tovor som följde med när jag drog handen genom håret när vi äntligen kom oss för att gå in på Clas Olsson för att inhandla Styrlunds vinglas som han hade spanat in dagen före.

Så den som inte har råd med extensions (löshår) kan så jag vänligt tipsa att i stället fråga lokalvårdarna i Arosian i Västerås om det går att få titta igenom sopsäckarna från tisdagen. Där ligger mycket av mitt ganska nyslingade och tonade långa hår och bara väntar på att få komma till användning.

Själv ska jag be om gratis massagefotöljsbehandling så länge de har kvar affären i vår stad, som kompensation för "delvis skalpering".

Avbrott i friden

2007-05-21T14:35:00.000+02:00

Idag förstod jag varför jag har undvikit simhallar i hela mitt liv.

Jag älskar att bada, simma, busa och leka i vatten, men har alltid föredragit havs och/eller sjöbad. Nu har jag hittat den riktiga anledningen och det handlar inte om kloret, det är ljuden från pojkarna i åldrarna sju till tretton. Gallskrik från småtjejer är ingenting mot de här unga männens. De överröstar varandra och låter ungefär likadant som i en gymnastiksal när de skriker "Passa då! Här ra! " till varandra, men resonansen i en gymnastiksal är inte lika som i ett badhus, i det senare fortsätter det att eka medan de nya ljuden tar vid.

Jag hade gymmat, solat och satt i min lilla hytt och sminkade mig när de genomträngade ljuden gav sig till känna. Inget brölande eller gapande, utan hesa, ivriga "över-sina-egna-oktav-skriande" röster som aldrig slutade. Jag som tycker mycket om barn och ungdomar och förstår hur roligt det måste vara att få släppa loss i badhuset, hatade att de förstörde min stund och inte skrek i sitt eget tonläge.

Och när pojkar blir äldre så gör de tvärtom. På olika sportarrangemang eller på skolgårdar sänker de sina röster så hakorna fastnar i bröstet på dem när de härmar Bengt Magnusson i ramsor som "Älska Bajen/Svart-vitt/Gul-svart tja la la la laaaa", men det kan man stå ut med, le åt och tycka att det är rätt så gulligt. Det finns tyvärr inget rart alls med gossar i simhallar och i gympasalar.

Obs! Personerna på bilden är inte autentiska med dem som förekommer i texten

När alla andra har bekymmer

2007-05-11T16:39:00.000+02:00

Mannen var omkring 1.90 cm, närmare 90 år och väldigt välklädd. I den ena handen bar han en "familjepizza-påse" med en begravningskrans och i den andra höll en blindkäpp. Han rundade träd, uteserveringsstaket, människor och hundar och Ingela och jag följde honom med blicken hela tiden.

- Men vad göör han? undrade Ingela
- Gör? Han är ute och går såklart.
- Det kan han väl inte, titta han går in i allting!
- Nej, han känner med käppen bara, han har nog full koll.
- Allvarligt, han känner inte med käppen, han vet inte var han är på vääg.

Den mycket äldre mannen hade nu skickligt tagit sig förbi en del av stadens A-lag, vinglande cyklister och stadsplanterade träd och "käppade" sig fram.

- Man kan ju inte gå fram och fråga vad han håller på med heller, tyckte jag. Det är ju kränkande, han vet nog vad han gör. En tuffingfarbror som är på stan, haha!
- Som är blind! sa Ingela. Han borde ha en ledsagare med, de brukar de ha.
- Vilka?
- De blinda.
- Nej, jag brukar då och då se synskadade som är ute på stan utan ledsagare, men jag kan hålla med om att det här är lite ovanligt. Han är ju så gammal.
- Jaa!

Jag bestämde mig för att lugna Ingela (och mig själv) för nu knackade farbrorn ordentligt i väggarna runt Dressman och liksom snurrade runt.

- Vart ska du?
- Vi går till farbrorn och frågar om han behöver hjälp, fast vi måste vara diskreta. Han behöver inte vara förvirrad...(fast ärligt talat trodde jag faktiskt det just då)

Sagt och gjort, vi gick iväg och fram till mannen och jag sa godmiddag.

- Godmiddag, svarade mannen med en klar och myndig stämma. Jag skulle till Öhrmans och jag tror att jag är på rätt väg.
- Ja, du är alldeles rätt, sa jag, det är alldeles runt hörnet här.
- Jaaa, jag har förstått det, men jag kanske kan få ledsagning den sista biten?

Såklart bjöd jag den äldre mannen min arm och vi tog de sista stegen till konditoriet som var hans destination.

- Tack så mycket! sa han med sin baryton och gick in genom dörren.

Kvar stod vi och gapade och tyckte gemensamt att det måste vara ett slags tecken, eftersom vi hade diskuterat hinder och krämpor innan han dök upp. En blind och mycket gammal man som vågade sig ner till stan mitt i fredagsstressen, bara för att... ja, det får får vi aldrig veta vad hans egentliga ärende på konditori Öhrmans var.

Begravningskransen i den behändigt och lämpligt stora pizzapåsen kanske hade något med saken att göra, eller så skulle han bara fika. Han är och förblir i alla fall Dagens Hjälte Alla Kategorier För Alltid för Ingela och mig som fått oss en tankeställare om vad man kan orkar och törs, om man bara vill.

The Ark är alltid The Ark

2007-05-10T17:48:00.000+02:00

Även om de är med i Eurovision Song Contest!

De har alltid haft en plats i mitt hjärta eftersom Ola Salo "sang as if he knew me in all my dark despair" som Roberta Flack i sin tur brukar sjunga. I många år har jag gått och tänkt att, fan Ola Salo är ju inte gammal alltså, och ändå skriver han texter som att han skulle ha levt i närmare quattro decennier.

För det är ju verkligen så att man behöver vara galen för kunna behålla förståndet, och man trummar på i The Echo Chamber för det mesta för att slippa ta beslut och hur många har inte strulat på och av som folket i Calleth You, Cometh I?

Låten The Worrying Kind har jag inget speciellt förhållande till. Ännu. Kanske är det medvetet att jag inte tagit till mig den, då själva melodin påminner om såna där låtar man inte kan dansa till, det enda som funkar är om ställer sina ena fot snabbt brevid den andra, byter fot och knäpper med fingrarna. Man kanske kan bugga sig igenom den också, men det är inte min grej.

Men såklart jag unnar The Ark att vinna ESC och om de slår igenom i minst Europa, borde till och med kunna bli lika stora som ABBA!

Ett ögonblick

2007-04-26T23:14:00.000+02:00

En vän till min syrra såg en gång en skylt på en pizzeria. Där stod "Stängt på grund av anledning".

Jag ska be att få härma dem och skriva nästan samma sak. "Uppehåll med bloggen pga anledning". Återkommer efter flytten.

Light and love, peace and fun!

The Maple

2007-04-12T19:50:00.000+02:00

Det är den nionde våren jag tittar på lönnen utanför min balkong. Vad fan det är och kolla på? Jo, det ska jag be att få skriva upp att den kom att bli min stora tröst i tillvaron, en meditationssymbol, ett färgschema , en fläkt och ett utmärkt insynsskydd bara för att nämna några saker. Nu håller den på att brista ut i löv och nyss när jag var ute och tog en cigarett så berättade jag för den att det nog är sista året som vi kommer att kommunicera på detta sättet.

Den verkade inte ett dugg lättad, mera sakligt "jaha-ig", att livet kommer gå vidare liksom, att den kommer att lövas, vara ett tillhåll för gapande skator som varnar sina polare för katter, skifta färg och stå där som om ingenting har hänt tills den också måste flyttas på.

Lönnen menade också att det kommer att finnas flera träd, många fler symboler att lyssna till och tala med och det vet jag ju egentligen också eftersom jag har träffat på några stycken genom åren, men man fastnar mer för vissa och så är det ju med allting.

Lägger ut en bild på "mitt" träd som en hyllning för allt den stått för under den här tiden. Leve den!

Ungefär så

2007-04-07T20:42:00.000+02:00

Musik:
Dusty Springfield
Eva Cassidy

Teve:
Hjälp!
LOST

Mat:
Pasta

Dryck:
Vatten (vill dricka vin, men det blir inte av)

Tillstånd:
Seg

En underbar gest

2007-03-31T11:19:00.000+02:00

Det här fann min son utanför vår dörr i förmiddags då han var på väg ut.

Tack älskade mamma och pappa för att ni finns för mig och familjen i dessa jobbiga tider!

Det kom en sten

2007-03-22T10:54:00.000+01:00

Det kom en sten som söndrade, krossade och ödelade.
Ännu en gång.

Det kom en sten som tydligt berättade vad budbärarna ville ha sagt.
Igen.

Det kom en sten som sammanförde mig med Ilskan.
Den hejade på Sorgen, men tog sedan kommandot.

Jag har svårt att andas på grund av Ilskan. Kan inte sova på grund av den, men den hjälper mig att komma ihåg att i paraplystället, där i hallen, finns samurajsvärdet som jag numera utan tvekan är beredd att använda.

Skall ut och återvinna glas i sopsorteringsrummet nu.
Kasta hårt och skratta högt och sedan tvinga Ilskan till delegering, ty jag vill ha tillbaka glädjen när jag går ut i solen.

"Chief Ilskan" är välkommen tillbaka till när jag stiger in i min hall igen. Även om den är en relativt ny bekantskap, så är den bättre än den gamla, trista Sorgen.

Space Familiga

2007-03-16T20:32:00.000+01:00

Tänker på den dagen vår bror spelade Space Oddity på repeat (dvs han lyfte på picupen ett flertal gånger) för mig och min syster och lovordade den! Då han tog oss, var för sig vid olika tidpunkter, till Musikbiblioteket och lät oss lyssna på det vi kände för, men framför allt vad han tyckte att vi borde känna till i musikväg.

Det var bl a där jag lyssnade på Ja dä ä dä av Pugh första gången, Livets Teater av Uggla och framför allt David Bowie.

Nu sitter jag här och har Space Oddity på repeat igen som så många gånger genom åren och tänker på mina, kära fantastiska ungdomar, mina ungdjärpar!

Tror ni inte att jag kommer ihåg när ni berikade sommaren 2006 på balkongen, hur du Erikos kompade till Space O och nickade glatt när jag kom ihåg texten? (eller fuskkikade på the lyrics), hur du Hannifer sjöng med fast du hatälskar låten (för den är så sorglig) och du Jenzen nickade i takt samtidigt som du drog blosset från den legala vattenpipan.

Jag vet att ni begriper att varför jag berördes av Ung Rebell av Joe Hill och Fenomena av Lars Winnerbäck och jakande nickade med mitt huvud när ni hjälptes åt i sångerna. Jag förstår också att ni som mina barn förstår att jag älskar Er, att ni logiskt sätt är rörande överens om och förstår att jag menar vartenda ord när jag skriver/säger det jag gör!

Ni tre (3) osopkastande ungdjärpar ( och ni vet varför och varifrån jag har har tagit det ordet (ungdjärpar, alltså) , fullkomligt lysande och älskade barn, ni är så underbara att jag skriver samtidigt som jag gråter av rörelse, utan att känna mig ett dugg patetisk över det, för jag är så stolt över var och en av Er!

Hannifer - har man inte tjatat om om dina och Ninas låtar sen ni var (ursäkta) skitungar? Och nu dina egna texter?
Jenzent - debattör och skribent, hajjar du nu?
Erikos - du kan du vill, du törs och du är a n t a g e n!

Ni kreatörer och rättvise-patos-människor, jag både bockar och niger, ty ni har gått om mig på många sätt! Men jag ser fram emot dueller eller kanske trieller (vet inte om det finns trieller i SAOL, men jag hittar på ord om jag vill) i köket, vardagsrummet eller var ni vill och losar jag så brister jag ut i sång, vinner ni så sjunger vi ännu mera!

Love & Light
Always
//mamma

Underligheter och egendomligheter

2007-03-12T21:10:00.000+01:00

Rubriken ovan kommer från det ämne som Nina utmanat sex personer ( inklusive mig) att antaga. Vi skall beskriva sex olika underligheter och/eller egendomligheter hos oss själva. Då jag anser att jag varken är underlig eller på något sätt egendomlig, utan anser att alla andra är knäppa och konstiga, så får hon hålla till godo med de "erkännanden" som följer.

1. Jag får ångestkänslor när jag ser "röda kors-kors" på t ex förbandslådor eller i gamla filmer.

De påminner om förr i tidens sjuksköterskor. Dessa hade nämligen röda kors på sina stärkta, små vita hättor. Jag hade sömnsvårigheter som barn, svåra sådana ty jag sov nämligen inte en blund förrän jag hade fyllt två år. Mina föräldrar har berättat att jag satt i min spjälsäng på nätterna och sjöng och pratade med mina nallar och gjorde små teatrar tillsammans med dem. Talet hade jag börjat med när jag var omkring nio månader och satt som en "konstig" docka i min vagn på bussen/gatan och pratade (och sjöng) med alla farbröder och tanter som i min väg.

Man lade hursomhelst in mig på en s k sömnutredning och min goda moder (som alltid varit före sin tid) skrev efter en kort tid ut mig mot läkarnas inrådan, då sjukhuspersonalen hävdade att hon förstörde för mig när hon kom och hälsade på i det kolsvarta rummet. Hon tyckte nämligen inte att det inte fanns några belägg för att isolera ett litet barn och förvägra det besök och trotsade det genom att dagligen besöka mig. Detta medförde gallskrik från mitt annars så isolerade rum, så höga och så gälla att personalen voro tvungna att använda öronproppar på grund av Fru X´s (min hulda moder) klanderaktiga förfarande.

En vettig pediatriker (barnläkare) hävdade dock att det hela grundade nog sig på att jag var så tidig med mitt tal och att det påverkade min sömn, han trodde också att jag skulle somna när jag "kom ifatt" mig själv. Den morgonen kom också, då min far vaknade av att hans hustru skrek: "Sven, Sven! Suzanne är död..." Men då hade jag bara somnat.

2. Jag äter varje kväll i sängen.

Det har hänt (men inte ofta) att jag har vaknat med saker i munnen som inte är färdigtuggade. Min familj är ständigt rädd för att jag ska ska kvävas, men jag borstar bara ner smulorna på golvet och låtsas som ingenting till nästa dag.

3. Är sjukligt pedant vad det gäller filmer.

Analyserar detaljer, scenografier och ifrågasätter ofta ljudligt till min omgivnings förargelse och förstör genom att påpika detaljer som för mig är uppenbara. Jag tycker att det är en självklarhet att ifrågasätta regissörers/klippares klantiga hantverk.

4. Jag brukar prata med mig själv på engelska när jag är ute och går.

Så länge jag kan minnas har jag under mina promenader haft dialoger med mig själv. Det började nog under min högstadietid och vägen till plugget, sen har det bara rullat på hela vägen in i vuxenlivet. Har försökt att byta ut engelskan mot andra språk, t ex tyska, men det har inte gått något vidare eftersom jag är värdelös på att placera de inlärda prepositionerna rätt. Hela samtalet skulle då också bara bli krystat om jag ska behöva gå och tänka på vad jag säger till mig själv.

5. Jag älskar handväskor, skor och sjalar.

Då jag som white trash inte har råd med ordinarie priser, så har jag alltid ögonen öppna för reor, secondhand och internetauktioner. På det viset har jag kommit till att ha otaliga par skor/stövlar och sandaler, för att inte tala om väskor och sjalar i alla färger och varianter. Naturligtvis äger jag inget dressingroom för allt detta, utan det ligger lite överallt i min trailer...förlåt, lägenhet.

6. Är fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna bli sveriges svar på Oprah Winfrey!

Till min talkshow skulle ett summelsarium av intressanta personer bjudas in och det viktigaste skulle vara att de skulle få komma till tals och berätta om saker vi inte redan visste, plus sanningen om vad vi redan trodde vi visste. Vidare skulle jag ha dagliga små (men viktiga) inslag om vikten att verkligen se världen som ett barn. Att alltid vara vetgirig och ifrågasättande och ständig tänka sig att livet som ett oändligt sommarlov där allt kan hända.

Jag utmanar härmed Cartman och Minny att våga delge sex av sina underligheter och egendomligeter hos sig själva.

Men jag är verkligen tvärförkyld

2007-03-07T15:27:00.000+01:00

Jag är så förkyld, så förkyld!
Det räcker väl att säga att du är förkyyld!?

Bifogar en bild på Bengt Eklund.
Det är för övrigt han som Nisse Granqvist i Saltkråkan torrt replikerar "Det räcker väl att säga att det är gott!?" när barnen jublar över Pelles namnsdagstårta.

Bengt Eklund, far till Sigge Eklund (författaren och Bloggportalens "fader") var mycket bitter över att han mest blev ihågkommen som Tjorvens pappa, då han faktiskt medverkat i en mängd Bergmanfilmer och roller på Dramaten.

Hemma hos oss har "Det räcker väl att säga att det är gott!?-citatet" funnits med så länge jag kan minnas, vi brukar bara byta ut adjektivet vid behov.

Musik just nu

2007-03-04T21:57:00.000+01:00

Caroline af Ugglas - Joplin på svenska
Soundet (låter som den gamla orgeln från Pearl är med) är otroligt likt från Janis plattor och af Ugglas har gjort en stor bedrift både genom att lyckats översätta texten så trovärdigt och dessutom tolka J.J så underbart!

Johnny Cash - Live från San Quentin
Man in black, say no more

Och så lite blandat bandat som man sa förr i tiden, eller blandat ehh.. nedladdat då.

Typ Iggesundsgänget, Ramones, Winnerbäck, Bon Jovi, Duelling Banjos, Jerry Lee Lewis, Robbie Williams och annat som mediaplejern slumpar fram.

Sportlovskryssning

2007-03-02T14:07:00.000+01:00

Ungdomarna och jag hade det riktigt trevligt på den 24-timmarskryssning vi äntrade på i tisdagskväll. Man märkte att det var sportlov med tanke på alla barn och mor/far-föräldrar som tjoade runt, dansade, spelade BINGO och viftade med självlysande pinnar.

Själv strosade jag ofta och gärna inne på Taxfree, då man bjöd på smakprov av whiskey. Det fanns tre varianter, en femårig, en sjuårig och slutligen en tolvårig. Jag tyckte "mm, den här var mjuk på något sätt, den dröjer kvar.." om den femåriga.

- Prova gärna den här tjuuuåriga också, den har lite mer röksmaak, sa den trevlige, svenskfinsktalande demonstratören.
Det gjorde jag och javisst var den lite äldre whiskeyn mer rökig, definitivt.

- Den här tolvåriga, är den mer fatig i sin karaktär? frågade jag sträckte mig efter det lilla plastglaset längst till höger.

- Jo, det har den naturligtvis med tanken på laagringstiden. Varsågod!

Jag strök omkring demonstrationsdisken, plockade plikskyldigast ner lite småsaker i min korg och kände mig lite som den där killen i någon reklam som gick så långt att han klädde ut sig till en gul fågel och skakade på nekande på huvudet när demonstratisen frågade honom om inte han hade smakat redan. Av en händelse blev jag lite tillknuffad och hamnade precis framför whiskeyglasen igen och skrattade lite generat med jag samlade ihop mig och drog varukorgen tillrätta på armen igen.

- Bäst att du taar och en till, log demostratören. Det taar på krafterna att gå inne på taxfree direkt när det öppnar, alla brukar vaara inne samtidigt då.

- Ja, haha... Ja, tack så mycket, provar gärna den femåriga igen.

Sen tog jag mig ut därifrån och vi samlades så småningom på den lilla engelska puben och gick i samlad tropp till Karaokestället och roade oss där i några timmar till det stängde ner. Fernandos som för kvällen spelade upp till dans på Fun Club gick inte alls av för hackor, men då ingen av oss hade lust att dansa så jag gick ner i hytten och tittade i taxfreebroschyren och somnade sedan.

Nästa morgon kom vi alla upp i tid till frukosten och satt länge och väl till man ropade i högtalarna "Nii som har ätit färdigt, kan ni vara så vänliga att lämna plats för alla dem som väntar!!??", så vi gick till Taxfree istället. Sonen och jag slog våra lovar runt "whiskeydisken" och då han inte dricker denna dryck så fick jag även hans och det var inte klokt så mysig bakgrundsmusik de hade i butiken och borde jag inte köpa en hudkräm i alla fall, det kan man inte få för många av.

- Smaaka gärna på den här tolvåriga också, hörde jag killens röst och jag sträckte mig i förbigående efter det lilla glaset och nickade förtjust medan jag smuttade på den och höll med om vad han nu tillade om den extralagrade och ädla drycken.

Sen blev det en lång dags färd mot kväll innan vi trängdes i land igen i Stockholm. Jag lurade till på bussen och tyckte som alltid att borta är bra, men hemma bäst när vi låste upp här hemma.

På allmän begäran gick jag i genom mina gamla dagboksanteckningar (bloggar) för att leta efter mer om Åke och hans förehavanden på tiden det begavs sig och fann följande.

Datum 2002-09-04

Och Åke röjer sly.Jag vet inte vad det är för sorts sly, men det jobbas, suckas och stönas på den lilla uteplatsen.Jag ser grenar slängas i väg och hör hans sambo (den egentliga hyresgästen till fastigheten) ropa på honom då och då.Hon får bara irriterade svar såsom: "Jaaa...Vad faan är det nuuu då?" Och så kan man höra ett lite knäpp och ett läte som påminner om en ölburk som öppnas. Sambon servar nog sin karl och Åke i sin tur muttrar säkert för det hör till.

Datum 2002-10-02

Då det helt plötsligt blivit höst, så är inte utelivet på min gård som det brukar vara.
Det är bara min balkong som står öppen för det mesta, och det jag hör är nästan inget annat än bilar, skator som djävlas med katter och barn som kommer och går till skolan.

Inte ett ljud från Åke och vad hans värld representerade längre. Känns lite vemodigt, nästan. Men i och för sig har jag sett att han som har rollkaraktären Harald i "Hem till Byn" är en look-alike till honom, men den figuren har har ju rätt så normala repliker i sitt manus, med Åke var det något helt annat. Han var förutsägbar på ett vis, men helt ogripbar på ett annat.
Åke skulle kunna regera en hel dokusåpa ensam, som Anna Nicole gör.

Oboj, vilket samtal!

2007-02-23T00:37:00.000+01:00

Den förutom mjölk och vatten vanligaste förekommande drycken i vårt hem har varit Oboy. Ja, jag vet att det är en socker-chock-chokladdryck, men en god och lite trygg sådan som alltid funnits med liksom. Men nu dummar sig bolaget Kraft Food som distrubuerar Oboy!Man minskar 1 kilospåsen till 800 g och påstår att det har varit efterfrågan på valfrihet, att olika marknadundersökningar har visat att kunderna vill ha 800 g istället för 1 kilo i sina påsar. Jag skulle vilja säga att Kraft Food underskattar sina trogna kunder, att de tror att vi är dumma i huvudet.

Följande samtal utspelade sig idag.

- Kraft Food (och så namnet på den jag talade med)

- Hejsan! Jag heter S. M och skulle vilja höra när och varför ni minskade på innehållet i Oboypåsen, samt hur det kommer sig att priset ändå är det samma.

- Ja, sörrdu priset har inte vi med att göra, det är butikernas sak.

- Men minskningen då?

- Det gjorde vi för ett år sedan. Har du inte sett det förrän nu?

- Neej, inte förrän jag skulle köpa den förra veckan och såg att det stod 800 g. Men då trodde jag att den affären inte hade större förpackningar så jag väntade till igår när jag handlade i en annan, men den butiken hade också bara 800 g påsar och då förstod jag att det var något lurt.

- Det har varit stor efterfrågan på valfrihet och eftersom det bara fanns 500 g och ett kilo och de olika marknadsundersökningarna visade att kunderna ville ha 800 g så gjorde vi så.

- Vadå? Minskade 200 g? Varför skulle någon vilja att ni minskade 200 g? Är det det som är valfrihet, menar du? Hur många barnfamiljer ingår i den undersökningen?

- Ja, det finns ju många små hushåll också och det är ifrån dem som det har hörsammats att...

- Som hellre köper 800 g istället för ett kilo, men betalar samma pengar?

- Som jag nyss sa, så är det inte vi som prissätter. Det är helt upp till butikerna!

- Okej, jag förstår att du måste sitta och säga såna här fullkomligt vansinniga saker för att det också ingår också i ditt arbete. Men hör du inte själv hur dumt det låter? Marknadsundersökningar har visat att många vill ha valfrihet vad det gäller Oboy:ens vikt. Det finns 500 g och 1000 g, ni väljer att reducera vikten i enkilospåsen så att FOLKET blir nöjda. (de folk som har ingått i era undersökningar) Grejen är bara att det bara är en vikt som har förändrats, det har inte blivit fler påsar att välja emellan, bara mer att betala.

- Nej, nu pratar du om priset igen, vi har ingenting (här talar damen med eftertryck) med det att göra!

- Jag får nog tacka för dina svar här, jag blir inget klokare. Ska mejla VD:n i stället. Godmiddag!

Ja, jag vet att det finns saker som är viktigare än att lägga tid och kraft på än ett chokladpulver, men det här är en principsak. Jag gillar nämligen inte att min intelligens underskattas bara för att vårt hushåll tillhörde dem som köpte Oboy 1000 g, gillar det inte alls.

Grannens karl

2007-02-19T21:00:00.001+01:00

Man ser honom inte så ofta längre och jag är djupt tacksam för det.
Han kom att bli en liten följetong den sommaren han flyttade in hos kvinnan som bor i samma trappuppgång som jag. I ca ett år har jag varit förskonad från honom, bara sett honom som hastigast genom bilrutan och låtit bli att vinka tillbaka när han har skjutsat hem min granne för att hämta posten. Hon och jag brukar då hälsa, utbyta artighetsfraser och sedan kan det dröja innan man ser henne igen. Jag antar att det numera är så att det är hon bor hos honom

Men häromdagen stod bilen på gården och även om jag inte hade känt igen den så hörde jag omedelbart vem som har parkerat den där. Dessa osammanhängande svordomar och högljudda snorindragningar medföljande en lång spottning kan bara komma från Åke. Jag ville vända, men det var försent.

- Tjena!
- Hej!
- Fy helvete så dum man är! Här står man och sparkar och försöker få bort snön från skorna för att inte få in det i bilen och lyckas få in skiten på sätet i alla fall. Vad trött man blir..
- Mm.

Jag ville inte svara något annat, eftersom det skulle kunna leda till en konversation och det skulle han verkligen uppskatta. För på något sätt får han alltid till en fräck kommentar om ingenting som han skrattar mycket och länge åt när han ser min reaktion, vilken den nu är. När jag kom in i värmen så letade jag i genom gamla dagboksanteckningar från den tiden då det var en pina att vistas på min för övrigt annars älskade balkong , just på grund av Åke. Jag hittade på några av dessa och lägger härmed ut dem för allmän läsning.

Datum 2002-07-11

En som heter Åke och som är i 60-årsåldern har för övrigt flyttat in under mig. Han har tagit över och blivit "mannen i huset" med ordets rätta bemärkelse och hon som egentligen bor där har numera ingenting att säga till om. Jag kan inte låta bli att lyssna på dem, eller framförallt på honom som går där och muttrar och tar ett spadtag då och då på den minimala tomten och skickar upp sina alkoutandningar upp till min balkong. Får han dessutom syn på mig så ler han och vinkar. Och i förrgår så ringde han på min dörr och stod där i en morgonrock och undrade om han och M (hans sambo som han flyttade in till) fick låna cigaretter. Jag blev så förvånad att jag bara gick och hämtade några stycken åt honom och visste sen inte var jag skulle ta vägen när han också skamlöst började flörta med mig. Sådär gammaldags som bara gubbar gör.
Jag som inte ens ville veta att den mannen ägde en morgonrock.

Datum 2002-07-19

Jag kanske är ett weirdo eftersom sådana samlas runt mig. I affären, på Bolaget, hemma och överallt. De dansar fram eller vinkar och ibland också ropar på mig.

Åke överträffar också sig själv med sina olika kroppsljud han lyckas framkalla och de hörs ända upp till mig. Det är ett ständigt harklande, hostande, snytande och svärande. Han rapar i flera sekunder och vill att jag min kille och jag ska vara sociala och köpa pizza tillsammans med honom och hans sambo och eventuellt också byta partners. Åke är fullkomligt allvarlig.

Datum 2002-07-22

Och följetongen med Åke och han sambo fortsätter.
Det hade varit tyst där "nedifrån" sedan morgonen, så jag hängde i godan ro ut lakan på tork på balkongen. Naturligtvis dök han upp som gubben i lådan och höll på att skrämma ihjäl mig med sitt: "Tjena!", varpå han undrade om det var våra lakan jag höll på att hänga upp.

- Nej, någon annans, svarade jag.
- Ja, det måste det vara, fortsatte han. För dina och mina står kvar vid väggen i sovrummet. Sedan skrattade han sitt djupa, tuberkulösa skratt och jag gick in igen...

Datum 2002-07-30

Jag tror Åke har varit på sjön.
Seglat för om masten, som man brukar säga. I kväll när jag som vanligt satt på balkongen och drack mitt te, rökte mina cig och försökte lösa Aftonbladets korsord med gott resultat, hörde jag i pereferien när Åke gjorde sin stämma hörd. Jag blev också lite nyfiken när han nämde Yokohama och andra typiska "jag-har-varit-på-sjön" städer och kom att tänka på alla tatureringar karln har över hela kroppen.

När jag lyssnade vidare så hörde jag när han talade om för gästen att han talade flytande spanska, men att han inte hade behövt använt det språket på många år, så han knapp mindes ett ord längre.
- Joora, så är det vet du! En annan har ju dessutom varit gift med en italienska och då var man ju tvungen att lära sig det språket också, men det ända jag kan säga nuförtiden är "ciao". Aha ha ha ha!

Datum 2002-07-31

Åke ringde på dörren. Den här gången ville han låna videofilmer, helst kåbbåjfilmer.
- Och har du inga såna, så kanske du har något annat lattjo att glutta på! sa han och blinkade långsamt och menande med ett öga.

Ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer öppna dörren utan att titta i tittögat först.

Datum 2002-08-06

Så har jag då äntligen spelat golf! Fixade också ett handicap direkt efter att ha slagit birdie´s och gått under par på de flesta hålen. Nej,jag bara skojar, men kul var det och jag vill definitivt spela golf flera gånger.

Annars går livet går vidare i paradiset och Åke håller sig lugn. Kan det bli bättre?

Datum 2002-08-25

Följetongen "Åke och hans värld" fortsätter. Åke och hans sambo hade gäster igår. Det pratades med grövre mansröster än vad som hade behövts. Det harklades och skrattades högt. Gästen försökte överrösta värden, som i sin tur gapade gubbdjävel till honom och stolar kastades omkring. Det hindrade emellertid inte gästen att brista ut i sång. "Omkring tiggar´n från Loussa" ljöd snart över Herrgärdet, men då det är svåra strofer att hålla reda på i denna oerhört långa Dan Andersson-tolkning, så gav han upp efter stund. Det gjorde vi också på min balkong och gick i stället ner till hamnen.

Datum 2002-09-04

Streptocker och/eller stafylokocker försvårar min värld, så tungt har jag det med mina sår kring munnen. Försöker bekämpa dem med två olika salvor så att jag inte ska behöva se ut som en leprasjuk på min fest och senare även på Mallorcaresan.

Åke röjer sly. Det jobbas, suckas och stönas på den lilla uteplatsen. Jag ser grenar slängas i väg och hör hans sambo(den egentliga hyresgästen till tvårummaren med uteplats) ropa på honom då och då. Hon får bara irriterade svar såsom: "Jaaa...vad faan är det nuuu då?" Och så kan man höra ett lite knäpp och ett pyyys och hur sambon älskvärt säger "Varsågod!" och Åke i sin tur muttrar något ohörbart.

Sommaren håller i sig och jag väntar till skillnad från många andra på att löven ska skifta färg och att det blir höst någon gång. En rimlig förklaring varför jag känner så kan vara att på morgonen när jag föddes så var alla träd så färggranna, så färggranna har min mamma sagt efter årets första frostnatt.

Datum 2002-10-02

Då det helt plötsligt blivit höst så är inte utelivet på min gård som det brukar vara. Det är bara min balkong som står öppen för det mesta, och det jag hör är nästan inget annat än bilar, skator som djävlas med katter och barn som kommer och går till skolan. Inte ett ljud från Åke och vad hans värld representerade längre och det känns nästan lite vemodigt. Men i och för sig har jag sett att han som har rollkaraktären Harald i "Hem till Byn" är en look-alike kopia till honom. Men den figuren har har ju rätt så normala repliker i sitt manus, med Åke var det något helt annat. Han var förutsägbar på ett vis, men helt ogripbar på ett annat. Åke skulle kunna regera en hel dokusåpa ensam, som Anna Nicole gör.

Eftersom jag vanligtvis är en ödmjuk och vänlig människa, så hoppas jag att man förstår att det är med samma känslor som jag beskriver den mannen.Även om jag blivit creepy över hela kroppen ibland, så är han i alla fall en äkta människa. Han är som han är,liksom.

Annars så har jag rensat avloppet i köket idag. Det blev en himla skjuts när vattnet kunde rinna undan efter det jobbet. Kändes nästan lyxigt. Ibland behöver man inte mycket för att bli lycklig, inte.

Indianhopparsteg

2007-02-18T12:24:00.000+01:00

Jag tänker inte recensera min vän Kent Niemi´s bok "Indianhopparsteg", dels för att jag inte är någon recensent, men framför allt för att det är risk att jag skulle kunna uppfattas som partisk. Jag behöver inte vara partisk när det gäller den här boken, den är så fantastiskt bra i sig själv och för övrigt skulle Kent hata mig om jag hycklade.

De flesta av oss har mer eller mindre kämpat med den fruktansvärda ilska, sorg och illamående som driver huvudpersonen A.Q Styrlund att vilja förstöra, förgöra eller ska man kanske säga återupprätta något som är egentligen borde vara självklart, nämligen att få vara sig själv och vara okränkbar.

Då vi andra anpassar oss efter Samhället, snällt låter oss placeras på olika vuxendagis och äter dämpande mediciner tar Styrlund i stället till andra medel när hans egna symtom på det sjuka blir värre. Han angriper själva Bölden.

Köp den idag, på en internetbokhandel nära dig!
http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=1040

På det sättet sponsrar du också ett par bira för till att spåna fram nya idéer att förändra världen i bokform med. Samt en anledning till att bli tvungen att bjuda mig på ett eller flera glas...

Vem är hon?

2007-02-17T12:31:00.000+01:00

Det var andra gången på ganska kort tid som den där tjejen dök på mig och undrade om hon fick spå.
- Spå? Spå mig?! undrade jag första gången.
- Ja.
- Men jag är själv synsk så jag kan spå dig i stället
.- Man kan inte spå sig själv, så jag gör det åt dig...
- Eller jag dig.
- Va?
- Jag kan spå d i g.
- Neej. Hon såg lite rädd ut och gick.

Nästa gång gick hon tillväga på ett annorlunda sätt. Jag stod och tittade på fastigheter som mäklare annonserade i bankens skyltfönster. Jag såg i periferien hur någon närmade sig. Det var hon.
- Hej! Får jag fråga dig en sak?
- Ska du fråga om du får spå mig?
Hon kom tydligen inte ihåg mig för hon såg äkta förvånad ut.
- Skulle du fråga det?
- Jaa...
- Men jag kan sådant själv. Förstår du?
- Man kan inte spå sig själv och jag ser på dig att du egentligen vill.
- Nej, jag vill inte. Det behövs inte, men tack i alla fall för att du frågade.

Jag ville låta vänlig och jag tror nog att jag gjorde det också för hon såg inte rädd ut den här gången, bara förvånad. Kanske för att jag var trevlig. Kanske för att hon plötsligt kom ihåg mig eller möjligtvis för att hon inte fick anledning att kasta en förbannelse efter mig den här gången heller. Jag har tänkt ganska mycket på henne.
På vem hon är och varför hon går omkring sådär och spår.
Har hon gåvan, eller skrämmer hon bara folk till att bli siade? På det ena eller det andra viset verkar hon ju försöka försörja sig i alla fall. Hennes två hörntänder i överkäken är av guld, eller åtminstonde dragerade. När gjorde hon det och varför då?

Hon är ung den här kvinnan, högst tjugotvå men minst sjutton år, och är ett mysterium för mig. Men kommer hon fram en gång till så ska jag låta henne få spå mig och jag ska under tiden spå henne. Vill veta allt om de där guldtänderna.

Förmodligen

2007-02-15T19:35:00.000+01:00

Låt mig se i din bokhylla, får jag titta i ditt kylskåp, kan du öppna ditt linneskåp, visa din skivsamling, ta fram dina tidningar så jag ska säga dig vem du är!

Man tror att man v e t saker om människor för att de visar eller rättare sagt man snokar bland deras saker. I och för sig kan jag vara lite äcklig när det gäller, när jag till exempel läser boktitlarna i folks bokhyllor eller lägger märke till att det inte finns några alls i samma möbel. Men jag försöker att inte döma.

Längre.

Och när det gäller en perfekt ordning i ett linneskåp, så kan det betyda att ägaren har ett utomordentligt kaos i sitt huvud och tvärtom.

Kanske.

Kylskåpet jag glor in i är förmodligen bara fullt/tomt just den dagen och det behöver inte säga något särskilt om den personen som nyss eller inte har handlat.

Eventuellt.

En blandad skivsamling, med något (som jag tycker) avvikande album säger heller egentligen ingenting. Mer om mig förmodligen och mina dolda fördomar.

Fast visst fan är det kul att kolla! Folk som kommer hem till mig brukar förmodligen också göra det ibland, (säkert jämt förresten) fast de som känner mig vet ju vem jag är.

Tror jag. Tror de också.

Ty, det är inte många som vet att jag är kär i Sawyer i LOST.

Från blogg till bok

2007-02-15T11:45:00.000+01:00

Långt innan bloggbegreppet började användas i Sverige så skrevs det ändå flitigt i dagböcker på de lokala communities som ploppade upp runt om i landet.

På en av dessa hängde jag. Där lärde jag känna många inspirerande (läs märkliga och udda) personer som kunde konsten att uttrycka sig. Och hur de uttryckte sig!

En av dem var hursomhelst en ung (nåja) 28-årig arg man som kallade sig Kaiser. Han var förbannad på allt och skrev vad som helst, ibland bara för att provocera verkade det som, med de bittra texterna var ändå skrivna på prosa så jag blev intresserad av vem han egentligen var. Vi lärde känna varandra och utvecklade en märklig, men ändå hjärtlig vänskap.

Ofta när vi träffades tog hans alterego Styrlund över och den karaktären var som vanligt ilsken. Om Styrlund någon gång var glad eller nöjd, så var det nästan alltid på grund av något djävulskap han hade kommit på och som han ville utföra på "den manipulerade folkmassan", exempelvis tillsätta lavemang i vattnet på de utställa karafferna på krogen. (detta genomfördes dock aldrig)

Nu är Kent Niemi (som han egentligen heter) snart 34 år och har har publicerats på långt fler ställen än på den lokala community där han en gång startade med sin dagbok. Han har också i dagarna debuterat med boken "Indianhopparsteg" som sammanfattar hans syn på livet.

Ett stort grattis till dig, Grosshandlar´n!

Länk till bokhandeln där man kan köpa den http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=1040

Cruising

2007-01-29T21:44:00.000+01:00

Det var som om att han bara hade åkt på kryssning för att vara social i det inglasade rökrummet. På bred västgötska talade han om allt vad folk ville eller blev tvungna att höra på, och det var allt från för många bildäck på sin tomt som störde hans grannar, till hostande komplimanger till nittonåringa flickor som kom in för att ta ett bloss.

Han bar en rutig kortärmad bomullsskjorta, hade ljusbruna byxor och en matchande, (fast det tror jag inte att han själv hade tänkt på )lätt fläckig keps på sig. Några tänder saknades i munnen men det blygdes honom inte för att lägga upp det ena gapskrattet efter det andra efter att ha sagt något eget roligt.

Jag försökte påminna mig om vem han var lik, och hade han haft en midjekort skinnjacka på sig så hade jag omedelbart fått upp namnet jag hela tiden eftersökte, nämligen Lasse Kongo.

Robert Gustavsson spelar chauffören Lasse Kongo i filmen "Torsk på Tallin" där han super, muttrar och okontrollerat skrattar sig fram och tillbaka mellan Stockholm-Tallin (man hör inte ett ord vad han säger i hela filmen, förutom någon svordom)tillsammans med Percy Nilegård och bland annat Roland.

Från Cinderellas Lasse Kongo hörde man däremot vartenda ord.
Han var halvpackad hela tiden , men konstigt nog hade han inget drickbart omkring sig utan bara en ständig cigarettet emellan de gula pek-och långfingrarna. Kunde inte han inte dansa? Försåg man Lasse Kongo med sprit i omgångar och var fanns i så fall hans kompisar under tiden de inte var i rökrummet? Var hela sällskapet från Västergötland, eller åkte Lasse Kongo ensam?

Jag ångrar nu att jag inte frågade medans jag var inne i det där rökrummet, men man fick på något vis inte en syl i vädret. Däremot sjöng jag karaoke i baren, men det var väntat.

Det är inte alltid man känner igen folk

2007-01-23T21:47:00.000+01:00

Anne simmade fram och tillbaka och riktig njöt i bassängen. Plötsligt fick hon syn på en man som lekte med sina barn på den andra sidan om motionsimningbanans markering och reagerade på hur lik Kenta Stenberg han var. Hon funderade på om det verkligen kunde vara han, men slog ifrån sig det eftersom han inte hade kunnat blivit så gammal och gubbig.

Efter att hon lagt ännu en längd bakom sig kunde hon inte låta bli att titta mot mannens håll igen och nu blev hon verkligen tveksam. För att utesluta att det var Kenta Stenberg som blivit en/såg ut som en gubbe, simmade Anne försiktigt mot mannen och barnen och försökte se oberörd ut.

- Akta nu så ni inte stänker ner tanten! skrek plötsligt mannen förmanande till sina barn när Anne närmade sig. Hon såg då att det verkligen var Kenta och försökte snabbt men värdigt att simma undan så att han inte skulle känna igen henne.

Detta berättade Anne för Kajsa som hon var och hälsade på häromkvällen, eftersom Kenta Stenberg och hans sambo sedan många år ingår i Kajsas bekantskapskrets. Kajsa och hennes sambo var i helgen på visit hos Kenta och hon frågade då om badhushändelsen.

- Ja, men jag trodde det var en tant!

- Och hon trodde att du var en gubbe som liknade dig!

(Jag fick i min tur höra detta i kväll av Kajsa och frågade henne om hon trodde att det var okej att jag skrev om Anne och det gjorde hon. Om Kajsa har jag skrivit åtskilliga gånger tidigare på andra bloggar, men det är helt andra historier.)

Kenta Stenberg och jag gick för övrigt i samma klass ända upp till nian. Han var en snäll och söt kille som fuskade sig i genom hela högstadiet genom att charma alla i hans väg (särskilt fröknarna). Det var bara han som fick skriva proven en vecka eller så efter utsatt datum, eftersom han hade varit "sjuk". Han fick till och med göra skrivningarna i det enskilda lilla grupprum som alltid låg vägg i vägg med huvudklassrummen. Då hände det att han drog upp sin tröja, så att man fick se att han hade stoppat in boken innan för jeansen och så flinade han och vi tjallade såklart aldrig.

Kenta Stenberg blev också alltid rädd för mig och trodde på allvar att jag var en häxa eller blivit sinnesjuk när jag skulle skicka ett sudd eller något till honom och gjorde en speciell min. Den grejen hade jag kört med sedan lågstadiet och det var alltid lika roligt.

Men Anne gick inte i vår skola, och Kenta var inte med i vårt gäng "efter-plugget". Fast då när vi var tonåringar visste ändå alla killar vem Anne var, ty hon förtrollade dem alla. De kände sig som Tarzan när hon var i närheten, och Einstein med för den delen, för Anne var så ljuvligt ovetande om saker (trodde de). Killarna fick förklara poänger och sanningar för henne och brukade skratta med mörkare röster än vad de egentligen hade när hon svarade fel på självklara frågor.

Anne var heller aldrig gnällig och jobbig som vi andra kunde vara. Hon talade alltid med en mjuk stämmma och tittade på killarna med halvt nedslagna ögon när de var i närheten och när de inte var i närheten så sjöng, busade, hade hon ljud för sig och gjorde grimaser men det fick killarna aldrig se. De såg den underbaraste av de underbara och vi tjejer såg och upplevde en smart tjej, (som faktiskt lurade alla) med sjuk humor och en fantastiskt sångröst.

En sommar fick Lyckos-Anne en språkresa till England av sin hårt arbetande moder, men kände inte alls för den som vi andra skulle ha gjort.

- Jag vill inte till något djävla Isle of Wight, jag vägrar! Anne stampade verkligen klackskon (pumpsen)i asfalten och stirrade på oss.

- Ja, men tänk vad kul du kommer ha det! Träffa folk, killar...

- Jag kommer vara tvungen att bo hos någon djävla töntfamilj, plus sitta i ett skitklassrum och prata engelska hela dagarna. Nej, jag vill vara hemma med er!

- Men vi kommer ju inte göra något särskilt, jag ska på semester med familjen och sen är det ju det vanliga.

- Ja, men var glad för det! Parken, festerna, gänget!!!

Vi kom inget längre här, hon ville inte åka, men blev i alla fall lite gladare när hennes mamma berättade att hon skulle få köpa en massa nya kläder inför resan. År
nittonhundrasjuttioåtta skulle fortfarande jeans vara supertajta och ha "stuprör" nedtill i benen, men hur vi än letade så hittade inte Anne ett par som var tajta nog.

- Äh, jag får ta de här. De är i alla fall snyggast hitills, sa hon. De kommer nog bli bra med långkalsongerna under.

Det blev inte bara ett par långkalsonger som tajtade till de där jeansen. Anne hade två par under hennes nya byxor när hon använde dem, annars satt de inte snyggt menade hon. Vi i tjejgänget brevväxlade mycket med henne under den första tiden av hennes vistelse och då klagade hon alltid på allt och alla. Sedan kom breven mer sporadiskt och var betydligt kortare än de andra, och i dessa stod det mest "har inte tid nu, ska och iväg och bada med X och Y som är från Göteborg och är assnygga", eller "haha, har ni kul i gamla Parken?".

Sen växte vi upp och ifrån varandra som man brukar.
Senast jag träffade Anne var på Kajsas fyrtioårsfirande och sist jag partade med Kenta Stenberg var när vi hade 25-års jubileum från nian. Fast vi brukar alltid hälsa till varandra genom andra, sånt som man brukar göra när man blir tant och farbror.

Jag skulle ha haft en digitalkamera

2007-01-21T16:24:00.000+01:00

Det är nästan som en illusion och man undrar om man har för hög feber eller är för trött, då man upptäcker en kvinna i trettioårsåldern som åker skidor på gatan utanför sitt hus när klockan är 03.00 en söndagmorgon.

Mitt bland alla hus i city stavar en kvinna fram i nysnön som är drygt tre decimeter, och man ser hennes rödblommiga ansikte från gatlampans ljus och undrar: vad i helvete...

Men man får väl göra som man vill tänker jag då, släcker cigaretten och går och lägger mig igen.

Kazanna - ett alter ego

2007-01-10T00:34:00.000+01:00

Vilket klädesplagg skulle du vägra att bära?
- En "Zeke-Varg-hatt". (Zeke Varg är den stora, stygga vargen i Kalle Anka)

Sången du vill sjunga men inte klarar hela tonen ut?
- I will survive, den går så snabbt och har så många snubblande ord.

En filmroll som du skulle ha gjort bättre?
- Som Connie, systern i Gudfaderntrilogin. Även om Talia Shire både är italienska och en bra skådespelare, så hade jag definitivt kunnat tillföra mer drama och glöd. Jag menar, bara det att få heta C o r l e o n e, vara med i två av världens bästa filmer, och fått bråka med Mikey och Sonny med accent borde ha gjort att man agerade oscarsnominerat redan då!

Har du skämskudde framför teven?
- Det var jag som uppfann ordet skämskudde, så svaret är ja.

När använder du den?
- När Ingvar Oldsberg biter i sina glasögon och sedan sätter på sig dem om och om igen. Han kan hålla på med det flera gånger i minuten och samtidigt försöka att le finurligt.

Vilken svensk kändis skulle du vilja bli kompis med och varför?- Mark Levengood för att han är så klok och rolig. (vet inte om jag skulle kunna bli polare med Jonas Gardell, för han har snott mina manus, bl a när han skrev "En komikers uppväxt", samt en hel del annat. Blir förbannad när jag tänker på det...)

Andra kändisar som jag skulle vilja bli kompis med är de i Killinggänget, just för att de inte är kloka och för att de är skitroliga. Vill vara med när de spånar fram eftersom jag skulle kunna ge tips och skratta med dem under tiden. Eller förresten, kompis med hela Hassan-gänget! Fy fan vad vi skulle bräka, Fredrik Lindström och jag.

Vad är det dummaste du har gjort?
- Hängt knäveck i klädstrecket ovanför badkaret tills det brast och jag ramlade ner med ryggen före.

Vad har du svårast att motstå?
- Ostbågar! Fast äta dem med sked för att slippa lukten på fingrarna, som en kändistjej(kommer inte ihåg vem) berättade om i en tidning, gör jag inte mer än en gång. Det var det inte samma känsla, och fråga mig inte varför.

Vad är lättast att motstå?
- Kalvsylta. Say no more!

Säger du ett halvfullt glas med vatten eller ett halvtomt glas med vatten?
- Jag säger halvfullt för att jag är en positiv person, säger man halvtomt uppfattas man automatiskt som en pessimist. Det går alltid upp en sol och i morgon är en annan dag, vad man än tycker om det.

Har du sagt att du skulle kunna vilja göra en film som rakt igenom bara består av ett(1) tacktal ?

- Jaa, jag facineras och tycker att tacktalet är ett underskattat fenomen som rör så många. Här finns tacktalshållaren, mottagaren/mottagarna och de övriga åhörarna.

Min film skulle bli en fullspäckad drama/komedi/thriller/action-film som skulle spegla tacktalshållarens liv. Det skulle vara kärleksfulla pussar-i-handen-tacktal till familj och vänner, pekfinger - och "fingretbrevid" tacktal till folk som på olika sätt hjälpt huvudpersonen att välja vissa vägar som gjort att hon står där hon gör idag. Först tänkte jag mig det hela som en pjäs, en lång monolog, men då tappar vi det viktigaste, nämligen närbilderna på de berörda personer som skall tackas. Jag vill ha med allt och kameran ska få arbeta och jobba med att omväxlingsvis zooma anletsdragen på tacktalshållaren, mottagaren och de övriga. Det kan göra ont när tacktal hålles.

Skulle du själv kunna spela huvudrollen?
- Självklart skulle jag det! Men eftersom jag har svårt att tänka mig en producent som skulle uppskatta att jag själv höll i allting, såsom manusförfattare, skådespelare och regissör så har jag en önskan om att Anja Lundqvist (Tillsammans, Tusenbröder, När mörkret faller) skulle gestalta mitt liv. Troligtvis skulle man hellre köpa det.

Om någon snor den här idén som Jonas Gardell gjorde när han skildrade skolan och 70-talet som du redan hade i din byrålåda, hur kommer det då kännas?

Folk, fest och gamla träd

2007-01-02T23:18:00.000+01:00

Nyåret firades på en mc-klubb.
Ett halvt dussintal oljefat stod på rad med brinnande marschaller ovanpå och lyste upp och hälsade folk välkomna. Tystlåtna, västburna, långhåriga med flätade skägg-killar, samt andra med kortare och tunnare hår gick omkring och såg allvarliga ut. Vi hade blivit ditbjudna genom min kusins väninna, vars man var vicepresident i klubben.

Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag skulle stå och skåla in 2007 på en bakgård och inte vara på maskerad, men där ändå de flesta såg ut som om kvällens tema till utklädning var "The Best Little Whorehouse in Texas".

I lokalen fanns en strippstång och en bar med själkostnadspris. Jag drack ett par alkoläsk och tittade på de dansande personerna och förstod snabbt att där var en viss hierki. Damerna som dansade tillhörde några av männen därinne, andra karlar var tvungna att gå och fråga om de fick dansa med samma tjejer/tanter. Jag såg också en dörr där det stod "Members only" på och där passerade då och då några av de där allvarliga, som tittade sig omkring innan de stängde om sig.

Naturligtvis så var det omöjligt att få en taxi. Vi stod på gården vid oljefaten och ringde och ringde stadens alla taxibolag. Min kusins sons svärmor var taxichaufför och hon hade lovat att hämta upp oss om hon hade vägarna förbi och plats i bilen, så henne väntade vi hoppfullt på. Rätt som det var så dök det upp en taxi från tomma intet och ur klev två unga vi-kanske-flätar-vårt-skägg-när-det-växer-ut-killar och in hoppade istället vi och åkte hem från de mörka kvarteren i hamnen. Det ska i alla fall tilläggas att personerna på festen var mycket artiga och gästvänliga, så kvällen blev lyckad på sitt sätt. Min kusins närvaro och hjärtliga skratt ska i alla fall ha mest credit och hon ville för övrigt ha efterfest, (om inte på min balkong så i min julgranbarriga soffa) så vi hade det ett bra tag fram på morgontimmarna och sa godnatt, tack och adjö kl 07.00.

Idag sa jag för övrig goodbye, tack och adjö till min julgran. Det fanns inte mycket kvar av den när jag till sist hade fått bort ljusen och alla kulorna. Jag hade nämligen glömt bort att såga i stammen innan jag satte ner granen i foten, så nada vatten hade sugits upp och mycket få barr fanns att finna på granen, dock hundratusentals överallt på golvet och var man än tittade.

Jag öppnade ett av fönstren i vardagsrummet, hivade diskret ut trädet ner på gatan, och kunde man nästan räkna barren innan så lovar jag att i samma stund som den slog i gatan blev det i total avsaknad av dessa och var bara ett granskelett som trött lutade sig mot stenmuren nedanför.

Om någon kommer att ge förslag om att jag skaffa en plastgran till nästa år, så köper jag inte det, utan tar hellre lite(!) barr och bortforslande, än ett konstlat garderobsträd. Over and out med det och en god fortsättning på det nya året!

Ljuslimtar att minnas från år 2006

2006-12-30T17:58:00.000+01:00

Pokeraftnarna irl hos min syster och sambo

Oftast var vi fyra, men ibland upp till sju personer, som spelade Texas Hold´em minst lika många timmar som en normal arbetsdag har. Det bluffades här och gapades där, man toksynade och fetvann, man hade kul helt enkelt!

Sommarkvällarna på balkongen med alla de glada ungdomarna som musicerade, sjöng och raljerade

Det röktes också en del vattenpipa på samma balkong dock inte med något förbjudet, utan endast med tobak från Abu Jamal. Lars Winnerbäck, Nationalteatern, Hanna&Nina, Joe Hill, Scorpions och David Bowie var oftast på repertoaren och ungdomarna sade gång på gång hur kära de hade kommit att bli i balkongen och jag bara nickade och älskade dem.

Julidagarna i Hälsingland

Jag har skrivit ett helt blogginlägg om mina upplevelser om känslan av att vara i mitt "andra hem", även om vistelsen bara begavs sig under mindre än hundra timmar.

Allsångs-dygnet

Finns också dokumenterad i augustibloggen. En spindelrik, häftig, hemskt varm och Söder-rik happening i början av augusti. "Allsång på Skansen" (det allra sista programmet för säsongen) har jag och Erikos sedan 2005 utnämt som en tradition att bevista, och vi är fullkomligt medvetna att det kan innebära konsekvenser man aldrig hade tänkt sig. Det är något som man får på köpet liksom...

Min födelsedag och dagen efter

Mina älskade ungdomar, min käraste, min stora bullriga famiglia med mor, far, syster, svåger och syskonbarn som uppvaktade mig! Sådant värmer, sådant håller en uppe resten av året.

Bra, nyproducerad musik

Ingen nämd och ingen glömd, men de har fått mig att dansa omkring i lägenheten i före/under och efter städning i alla fall. De har också gjort mig sällskap på promenaderna ner mot Mälaren tillsammans med s k gammal musik.

Julafton

Julmiddagen hade vi hos min syster. Vår far Sven hade en röd slips som spelade Jingle Bells och en mycket fin och välbehållen hatt från 1940-talet. Mor var rar, fin och rödklädd och höll ordning på hela julfirandet tillsammans med syrran, medan jag och ungdomarna gillade läget och smygåt av julgodiset. På kvällen firade jag och mina älskade barn (ja, de är halvuxna) resten av julen och brast ut i sång. (vad annars?)

Tack 2006 för allt du berikade med och tack för alla erfarenheter och dilemman som du bidrog med för att hjälpa oss alla framåt!

Välkommen 2007, du är faktiskt redan saknad!

Dan före dopparedan och uppesittarkväll

2006-12-23T21:45:00.000+01:00

Jag satte ljusen i granen och det var bara lite Rudolf/Melker-varning, ty granen var inte så hög i år. Dottern klädde densamma och så kokade vi knäck och en tredjedel hamnade på spisplattan, men jag svor bara lite.

Sedan blev skinkan griljerad och klar och vi använde vår sedvanliga skinkgaffel av ene, den som sonen täljde i träslöjden när han var tolv år och hade det så mysigt. Senapen var däremot en besvikelse! Jag hade köpt en ny "stark och grovkornig" som verkligen var så stark att det började värka mellan ögonen.

Dottern som lade ut mitt alster igår tyckte att vi skulle ta och brista ut i en ny (läs jag) så vi gick upp i hennes rum och fick skratta några gånger innan vi bestämde oss för den här versionen. Tryck här

När jag skulle reka lite om sången så slog det mig hur längesedan det var jag hörde/läste namnet Sölve. Han heter nämligen så, Sölve Rydell, mannen som komponerat Julen Är Här.

Till alla som råkar läsa min blogg tillönskar jag en riktigt God Jul!